Mitt sommarlov
Bara rubriken borde få vem som helst att kallsvettig sätta sig kapprak i sängen och skrika av fasa. Lärare i svenska språket vänder sig i sina gravar och tomma ordbehandlingsprogram tar över världen.
Ungefär så.
I vuxen ålder är ett sommarlov ingenting. De få veckorna har istället fått smeknamnet ”semester” och piper iväg snabbare än man hinner säga bollglass. Dagarna är förvisso som i Pripps-reklamen, men exakt vad man gjorde minns man inte. Någon grill kanske var inblandad. Men som tur är kommer inte chefen och kräver en femsidig rapport om ledigheten när man solbränd och busig i håret återvänder till kontorsdammet.
I lågstadiet däremot, visste man vad som väntade i mitten av augusti.
Inte nog med att badandet i havet, milslånga dagar och rosa nätter var ett minne blott. Man var dessutom tvungen att beskriva den krassa verkligheten. Givetvis i en sorts staccato-rytm med korta meningar, som i det förhatliga barnprogrammet ”Brev från kollo”.
”Jag. Och. Majsan. GickTill. Lagårn. Där. Fanns. Kossor. SenGick. Vi. Hem.”
Efter det kunde det djupa andetaget dras och alla lärare kunde glatt övergå till nästa papper i bunten eftersom återstoden av meddelandet innehöll ungefär tretusen ”och sen”.
”Och sen badade vi. Och sen grillade vi. Och sen.”
Men hur skulle det egentligen låta när en vuxen beskriver sitt sommarlov?
Vecka 1: ”Är jag ledig?”
Vecka 2: ”Om man sku ta och rensa lite i rabatterna då.”
Vecka 3: ”Haha, jag ÄR ledig!”
Vecka 4: —
Vecka 5: ”H-lvete, snart måste jag börja jobba igen!”
Vecka 6: ”Jaha, så roligt var det.”
Och sen följer ett väldigt långt ”och sen”.
Vaknade. Åt frukost. Diskade. Jobbade. Lagade mat. Gick ut med hunden. Redde ut konflikter. Hängde tvätt. Torkade golv. Vaknade. Åt frukost. Jobbade… I ungefär 330 dagar, med lite varierande innehåll. Ibland kanske ”piskade mattor” byts ut mot ”fuskdammsög” eller ”anställde svart arbetskraft”.
Det är därför alla chefer har skippat det här momentet där man ska beskriva sitt sommarlov när man återvänder från semestern. Tror jag i alla fall.
