Mitt hem har sagt sitt
En så kallad homewrecker brukar dyka upp i amerikanska teveserier där familjer dramatiskt löses upp likt mjölktänder i ett glas cola. Någon rödhårig sekreterare släpper ut sin strama knut och kastar sig över en familjefar till chef och katastrofen är ett faktum. Teveapparater hivas från fjärde våningen, ungarna gör livet surt för pappas nya och ett gäng avdankade morsor dansar lössläppt till Gloria Gaynors ”I Will Survive”.
Själv vet jag inte hur många förstörare jag träffat genom åren. Och då har jag inte ens något äktenskap som någon kan sikta på med ett basebollträ. Nej, det är mitt hem karlarna verkar vara ute efter.
Inte nog med att killar är livrädda för telefoner, handlingsförlamade när det kommer till relationer och världsmästare på att slingra sig och kläcka ogenomtänka kommentarer. Det ska dessutom fläckas ner med läckande snusdosor, kladdas med såser på skira antika dukar man köpt på 1700-talet och det ska göras sorti genom att dra i draperier så att hela lägenheten förvandlas till ett beduintält betraktat av några stackars tandlösa draperiskenor ovanifrån.
Jag börjar tro att att universums alla andar signalerar budskapet på ett sätt som inte går att ignorera när hjärnan är lamslagen av inbillad förälskelse.
”Helvete Anton, nu faller hon för den DÄR idioten också. Få honom att hiva omkull vitrinskåpet. Ja, jo, det är taskigt med tanke på alla tallrikar och allt. Men det är antingen det eller hjärtat. Hiva!”
För vad skulle det annars finnas för förklaring? Att jag bara faller för tövelarslen?
Hur som helst så fick jag ett tydligt tecken häromdagen när jag tassade omkring i en karmosinfärgad bubbla och ägnade alldeles för många luddiga tankar åt en viss mansperson som egentligen inte borde få så mycket uppmärksamhet.
”Men det kanske ordnar sig”, tänkte jag naivt och köpte en klänning som jag maniskt nog köttade in i ett scenario med levande ljus, rutiga dukar och gnistrande tänder.
Det kunde ju jag fetglömma.
När jag kom hem från mina extravaganta utsvävningar hade min lägenhet nämligen sagt sitt. Ett väggfast telefonbord med stringhylla i köket hade rasat ner med skruvar och allt. Saker hade flugit runt i lägenheten och en burk kidneybönor hade lagt sig tillrätta på hallmattan tillsammans med utspilld mat, en trave tidningar och en glasburk som gått i spillror.
Jag säger bara: Ska jag dansa till Gloria Gaynor ska det vara utan glassplitter. Okej?
