DELA

Mitt andra hem

Jag har bott i samma hus i hela mitt liv. En trygg uppväxt med äppelträden precis utanför dörren och grannens gulliga lamm gående på vår gräsmatta.

Som tolvåring tog en ny epok i mitt liv fart. Klorvatten och kakelplattor blev ett ofta förekommande inslag i min vardag. Simningen vann över mina andra fritidsaktiviteter. Sångövningarna med kören var exakt samtidigt som simträningen. Jag blev hästrädd av okänd anledning och ville inte längre besöka stallet.

Rundorna på golfbanan tog för lång tid och verkade inte hinnas med så ofta som man borde.

I simhallen mitt på Åland, där fann jag min plats och mitt rätta element. De första åren tränade jag och min grupp bara två gånger i veckan. När Öspelen på Åland 2009 gick av stapeln hjälpte jag till som funktionär under simtävlingarna.

Jag minns att jag och min kompis satt på trappan till badvaktsburen. Vi diskuterade vår tränares förslag att vi till hösten skulle börja träna tre, kanske till och med fyra gånger i veckan. Jag sa bestämt ”Nej, aldrig i livet!”. Jag gillade simningen, men inte så mycket att fyra av veckans sju kvällar skulle tillbringas i blöt.

Sommaren gick lika fort som alltid. Den friska höstluften fick mig att gladeligen gå till simhallen fyra gånger i veckan. Jag blev mer och mer frälst i den oerhört tidskrävande sporten. Träningsintensiteten och tävlingshelgerna bara ökade.

Jag accepterade läget, och till slut var jag fast.

Högstadieåren svischade förbi och det var dags för gymnasieval. Inte helt otippat sökte jag hälsa och idrott. Ännu mer simning och det under skoltid. Nytta med nöje tänkte jag.

Jag fick inte nog av de där kakelplattorna och klorvattnet, så jag utbildade mig också till simlärare.

Timmarna i den bassängen och den byggnaden har blivit så många att jag inte längre kan räkna dem. Jag har stigit upp långt före många andra ens vaknat och kanske missat ett liv utanför simbubblan.

Men i stället har jag fått minnen för livet och ett andra hem.