Spalten: Miss Daisys oväntade inträde i livet
Vi är bekanta sedan tidigare, jag och miss Daisy, men vi har aldrig riktigt lärt känna varandra. Jag har tyckt att hon är ganska intensiv, för att inte säga nåjsig, med sina energiska glädjeyttringar. Miss Daisy har antagligen tyckt att jag är en väldigt tråkig och svår typ med dåligt tålamod.
Så när jag och sambon fick frågan om vi kunde erbjuda ett tillfälligt hem åt miss Daisy så var det faktiskt inte med hurrarop och fanfarer som jag svarade. Sambon däremot blev överförtjust. Jag gick med på att vi skulle ta hand om miss Daisy under en tidsperiod som jag tänkte handlade om en vecka eller tio dagar, max.
Det är nu drygt två veckor sedan och sedan dess har jag lärt känna miss Daisy mycket bättre. Trots att hon lägger de mest vedervärdiga fisar och snarkar värre än ett tröskverk så visar det sig att hon är riktigt trevlig.
Varje morgon när jag snubblar upp ur sängen hälsar hon mig god morgon med sån entusiasm att jag önskar att alla fick uppleva den. Hela hennes kropp vibrerar av glädje och hon till och med pussar mina bara fötter för att visa hur glad hon är. Det gör det sannerligen lite lättare att kliva upp om novembermorgnarna här i Mordor. Hon gnäller aldrig. Eller, kanske lite när hon tycker att jag och sambon sover lite för länge på helgmorgnarna.
Det visar sig att miss Daisy är otroligt snäll, lyhörd och väluppfostrad. Hon frågar alltid om lov innan hon hugger in på sin middag eller går ut genom dörren.
Hon är också den största soffpotatisen jag vet. Bara hon fått sin morgonpromenad är hon nöjd med att sträcka ut sig på soffan medan jag jobbar på distans. Det hörs på namnet att fröken Daisy är alldeles för fin för att vara ute i ur och skur. Hennes plats i livet är på den mjukaste filten bland de fluffigaste kuddarna.
Hon vet mycket väl att hon inte får vara i sängen. Men det är ett beslut hon anser att vi borde ompröva för hon testar det varje dag. Det här har jag inte erkänt för sambon ännu men ibland har jag verkligen svårt att säga nej till hennes mörka, bedjande, sorgsna ögon. Mitt hjärta spricker, brister och värker när jag ser miss Daisys blick och då låter jag henne stanna i sängen en liten, liten stund innan jag ber henne att hoppa ner.
Tänk vilken tur att jag gav henne en chans. Hur det ska gå när hon ska flytta hem till sin riktiga familj igen vill jag inte tänka på. Vem ska då hälsa mig god morgon på samma entusiastiska sätt som miss Daisy?
