Minnen från timmarna i buren
Vet ni hur det känns att befinna sig i en liten glasbur tillsammans med en kör på över tjugo personer som sjunger från hjärtat? Maffigt, kan jag säga. Så hade jag möjligheten att avsluta mitt 10 timmars gästspel som radiokompis i årets upplaga av Steel FM-hjälpen.
Trots att halva januari redan passerat vill jag på att ta er tillbaka till dagarna kring nyår. För då stod en glasbur vid Torgscenen varifrån det under 84 timmar i sträck direktsändes radio för att samla in pengar till Matbanken. Precis vid tolvslaget på nyårsafton avslutades det hela och resultatet från insamlingen blev 61 597 euro.
Det motsvarar ungefär två euro per ålänning.
Välgörenhetsinitiativet Matbanken får mycket donerat till sig varje vecka, men vad och hur mycket varierar såklart. Därför köper man in kompletterande varor för 20 000 euro per år, och hit ska de insamlade pengarna användas.
Under min heldag som radiokompis fick jag en glimt av det som ordinarie programledarna André och Fredrik får uppleva. Det är något speciellt med att få direktsända såpass länge. Och att få känna av den goda stämning och givmildhet som sprider sig in i varje hörn är både fascinerande och glädjande. Det finns hopp för oss människor.
En liten lista över goda minnen från buren:
Alla fantastiska musiker. Utan tvekan det häftigaste. Att få sitta på första parkett till en dagslång konsert. På löpande band dök det upp artister av hög klass. Det åländska musiklivet har bredd och återväxten är minst sagt tryggad om alla dessa begåvade håller i sitt intresse.
Direktkontakten med tittarna och lyssnarna. Som när det efterlyses doftljus, eftersom det börjar lukta skunk där i buren, och lite senare dyker en lyssnare upp i den lilla luckan med ljus och tändstickor.
Eller när Nyans helgjour kan bekräfta att en varg skjutits och jag berättar det direkt i sändningen. Står jag på ett visst ställe i buren ser jag in genom fönstret till Nyans redaktion och kan där se hur hur antalet besökare inne på nyan.ax rusar i höjden samtidigt som jag berättar.
Givmildheten och den kärleksfulla stämningen. Alla stora donationer och företagsinitiativ är förstås fantastiska, men i hjärtat känns ändå mest alla barn och unga som donerade veckopengar, önskade låtar och på annat sätt engagerade sig.
Små bonusminnen:
Den iskalla, asketiska toan jag inte ens visste att fanns inuti torgscenen. Vattnet ur kranen där var så krispigt att det kändes som att dricka ur en fjällbäck.
”Bastuhusvagnen”, som stod inklämd uppe på själva Torgscenen, som fungerade som matsal och sovplats och omklädningsrum.
Lappar uppsatta back stage, i stil med ”Fimpa ej i handfatet”.
