Mina vildaste drömmar
Härom natten drömde jag att jag mötte Josefina Jansson, hon som jobbar på Ålands radio, på Skarpansvägen utanför Lisco. Vi hälsade och gick vidare.
En annan natt drömde jag att jag frostade frysen.
Det är så spännande mina drömmar blir.
Andra berättar om rymdäventyr och färgsprakande undervattensresor, presidenter de mött och skurkar de jagat.
Jag drömmer att jag hälsat på en kollega.
(Och Josefina Jansson är säkert jättetrevlig, jag har aldrig pratat med henne. Ändå hade jag hellre träffat Barack Obama på Skarpansvägen.)
Jag har drömt ungefär tre mardrömmar i mitt liv. Två gånger har jag drömt stressdrömmar, ni vet, då man springer och springer och aldrig kommer till dörren.
Jag vet att man kan drömma mycket utan att minnas det efteråt. Problemet kvarstår ändå: varför minns alla andra sina fantastiska äventyrsdrömmar, medan jag minns drömmar då jag plockar ur diskmaskinen?
Det här bekymrar mig. Inte så att jag ligger vaken på natten och bekymrar mig, det hade ju i det här fallet dessutom varit kontraproduktivt, men lite gnager det allt. Har jag världens tråkigaste undermedvetna? Ja kanske. Gör det mig till världens tråkigaste människa? Vi låter den frågan vara obesvarad.
I mina mer smickrande förklaringar tänker jag att mina tråkiga drömmar beror på att jag gärna, i vaket tillstånd, skriver fiktion. Kanske handskas jag så mycket med mina demoner medan jag är vaken, att det inte finns något för mitt undermedvetna att arbeta med på nätterna?
Mellan alla kapitel som ska skrivas, hinner jag faktiskt alltför sällan frosta ur frysen.
Den trevliga
tanken, som lite grann motsäger slutsatsen att jag är världens tråkigaste människa, omintetgjordes under en skrivarkurs jag deltog i. Läraren gav oss i hemläxa över natten att drömma. Därpå följande dag skulle vi skriva en text med avstamp i drömmen, inklusive dess dimmiga upplägg och märkligt logiska overklighet.
Jaha, tänkte jag skräckslaget. Det här blir ju till ingenting. Vad ska jag skriva om? Att jag sorterat tvätt?
Skrivuppgiften blev ett fiasko. Jag fick fabulera fritt. Bläckfisk, koraller, eh, segelbåt. Den ologiska dimmigheten blev logiskt associerande.
De andra, skrivande, kreativa människorna, drömde storverk.
Jag drömde att jag åt havregrynsgröt med lingonsylt.
