Min spalt med stort S
Hallå där, nu är det min tur att skriva en spalt. I tidningen. Hjälp. Man ska tydligen få skriva ungefär precis vad man vill här, har jag förstått.Och det är ju såklart då man absolut inte kommer på någonting att säga.
Det är ju nu jag ska få alla pensionärer som sitter där med sina halvfulla kaffemuggar att dra efter andan och utbrista ’Åh, en sån smart flicka, varför är inte mitt barnbarn så?’, jag vill få dagens läsare att hoppa upp ur deras tröga kontorsstolar och skrika ’halleluja, jag har blivit frälst!’ (Hmm, ja, riktigt så mycket behöver ni inte ta i. Men ni fattar poängen.)
Det är nu jag ska få min mamma att bli så stolt över mig att hon telefontrakasserar resten av min släkt för att fråga om de har läst dagens Nyan. Så vill jag skriva den. Min spalt. Min spalt med stort S.
Jag växte upp i New York med mamma och pappa. Pappa spelade alltid klassisk musik och jazz. Han kämpade tappert med att få mig att lyssna på det hela tiden. Rix FM och övrig modern musik var djävulens verk, ve och fasa, aldrig i livet!
Nuförtiden, det vill säga efter min tonårsrevolt när jag började lyssna på en aning hårdare musik än Mozart och Miles Davis, är det inte ovanligt att min annars så snälla pappa sparkar in dörren till mitt rum – inte helt olikt en tuff FBI-agent på film – med vrede i blicken.
Den annars så snälla pappan ger ifrån sig ett fasansfullt vrål som ekar över hela Skrakvägen:
– Kallar du det där musik? Stäääng aaaav, annars gör jag det!
Med ”stäng av annars gör jag det”, menar han att han absolut inte kan hantera min musikanläggning som är sådär riktigt svårförstådd, sådär som bara saker som inte blev uppfunna vid den tiden då hjulet blev det kan vara, och om jag inte stänger av skräpet inom en tiondels sekund kommer han antagligen ha sönder något när han försöker.
Nej, men sådär ska man ju inte prata om sina föräldrar. Mina föräldrar är bra. Egentligen. Min mamma är ju en supereffektiv tonårsmorsa som inte bryr sig om vad någon tycker utan med gott humör stoppar på sig den där spindelmannenmössan som är så tuff. Och duger inte den så har vi ju alltid diverse pälsmössor som diverse tonårsbarn i familjen eventuellt har bränt.
Alla i familjen utom pappa var nyligen på skidsemester i Jämtland. Det tar ungefär tio timmar att köra dit från Kapellskär. Det var en hel hög med småbarn i bussen vi åkte i. Finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag och min kompis njöt av oavbrutet skrik om godis och barnfilmer. Kompisen vill fortfarande mörda mig för att vi satte oss längst fram där ”den ljuvliga sången av de små änglarnas stämmor” hördes allra mest.
Det blev nog inte en ”frälsningsspalt” (Obs: se inledning) men jag tycker den är fin som den är. Nu ska jag hem och se efter om mamma har ramat in mina andra uppgifter här på Nyan som har synts tidigare i veckan. Hon har säkert byggt om vardagsrummet till Alexandra Shafranovs Hall of Fame. Hehe.
Yours truly, Alexandra
Alexandra Shafranov
