Min barndoms paradis
Det är midsommar, tidigt 00-tal. Jag har en enorm blomkrans på huvudet och små, små klämmor föreställande blommor i håret. I ena handen håller jag en skrynklig papperslapp och med den andra håller jag min lillebror Marcus hand i ett stadigt grepp. Vi står framför midsommarstången i Jomala Torp och har fått i uppdrag att sjunga Ålänningens sång för alla som är där, men det är bara jag som sjunger. Marcus står mest där och ser rädd ut. ”Sjung då”, tänker jag och rycker irriterat i hans arm. ”Sjung då, usch vad pinsam du är.”
Mormor och morfar har fixat vårt lilla framträdande. De bor i byn och brukar själva vara med och ordna kring midsommarfirandet. Och fastän jag inte alls tycker att Marcus var särskilt duktig säger de till oss båda att vi var det.
Sommar och mormor och morfar hör ihop. Så länge jag kan minnas (och innan det också) har jag, min lillebror och våra kusiner Frida och Fredrik tillbringat ett par dagar av vårt sommarlov på deras stuga i Geta. Stugan var liten och brun och doftade något alldeles speciellt som jag inte kan säga vad var, men jag minns det som en av de bästa dofterna jag vet. Den hade två verandor så att man kunde njuta av både morgon- och kvällssolen, och i berget fanns en trappa som vi snubblade nerför på väg ner till sjön när det var dags att svalka sig efter bastun.
I det ena sovrummet fanns en hög- och lågsäng och väggen vid huvudändan var täckt av urklipp från veckotidningar som mamma och min moster tejpade upp när de var små. ”Än finns det tid för drömmar” stod det på ett av urklippen, och på ett annat kunde man läsa om en dam som hade blivit påcyklad av någon galning. Där låg vi och fnissade oss igenom de ljusa nätterna.
När vi inte simmade, lekte häst eller åkte på båtutflykter brukade Frida och jag sitta ute under det stora parasollet och göra egna tidningsurklipp. Vi bläddrade i mormors alla Svensk Dam-tidningar och klippte ut ett huvud där och en kropp där och sedan klistrade vi ihop dem och hängde upp dem på dasset. När vi ville ha lite pirr i magen knöt morfar fast gummibåten efter sin motorbåt och så hoppade alla fyra kusiner i och skrek av skratt medan morfar drog oss runt i viken. Det var fantastiskt roligt ända tills gummibåten gav upp och sprack. Fyra snopna ansikten sjönk ner till vattenytan.
Ibland följde vi med morfar när han skulle ta upp näten och vi pillade med skräckblandad förtjusning bort de silvriga fjällen från fiskarna och tryckte fast dem på mormors ben. Och hon lät oss hållas. Hon fortsatte till och med att bjuda oss på saft och Doris-kakor trots detta.
Numera är den lilla bruna stugan såld och istället har mormor och morfar byggt en ny, mycket större, en bit bort. Ändå har inte en sommar gått utan att vi har hälsat på. Nu för tiden har vi sommarjobb och sjuhundra andra saker att göra, så oftast blir det inga längre vistelser. Men besöken har inte tappat sin betydelse för det, i alla fall inte för mig. För utan Geta-stugan, ny eller gammal, blir det ingen sommar.´
Maria Snellman maria.snellman@nyan.ax
