Miljövänligt betessläpp…
En bondekompis ringde härom dagen.
– Att man alltid ska hoppa på oss bönder när det är miljödebatt, också när det handlar om precis andra områden, sa han. Vi ska alltid utses till värsta syndabockar.
Han var inte glad. För han så väl som de flesta andra bönder vill faktiskt bruka jorden på ett miljövänligt sätt.
– Det är så lätt att hoppa på oss som är små och obetydliga, stora rederier och charterflyg vågar man sig inte på, sade han. Sopa rent framför egna dörrar först och flyg inte söderut så ofta!
Tjaa, vad ska man säga? Jag är absolut partisk och håller med. Förresten har jag skrivit det förut, tycker detta flygande och farande över hela världen gått väl långt. Även om det är trevligt att resa är det inte precis miljövänlig.
Det är det inte heller att transportera hit alla världens produkter som vi tror att vi måste konsumera. För min del behöver jag inte lammkött från Nya Zeeland eller vindruvor från Chile. Lammkött finns det i Jomala och vindruvor köper jag bara när de vuxit i Europa.
Miljövänliga jordbrukare finns faktiskt. Vid det här laget har de allra flesta insett vikten av att värna om miljön och vattnen kring vårt vackra landskap. Och de allra flesta har gått på kurser och lärt sig hur man hanterar både naturgödsel, konstgödsel och bekämpningsmedel.
För mycket och för litet skämmer allt, heter det i ett gammalt ordspråk. När det gäller miljöförorening handlar det nog bara om ”för mycket”. Likaså med plånboken. Konstgödsel och bekämpningsmedel är dyra saker ska ni veta, ingen klok bonde använder mer än han absolut måste, det lönar sig nämligen inte.
Betessläpp hade vi hemma hos mig förra veckoslutet. Riktigt alla var inte riktigt klara för ”släpp”, men de flesta av mina kossor och kalvar rusade med glädjeskutt ut i det gröna.
En som inte var nöjd med den stora nya världen var lilla tjurkalven Rulle, han vägrade följa med kompisarna och vägrade leta upp sin mamma när han blev hungrig. I stället stod han och skrek av sina lungors fulla kraft vid lagårdsgrinden. Hela dagen och hela kvällen.
Tills han gjorde inbrott genom stängslet och ville in till tryggheten i ladugården. Jag skickade honom obarmhärtigt tillbaka ut på betet, två gånger. Sedan stod både han och komamman vid grinden och ropade högljutt.
Klockan 23 kollade jag läget en sista gång innan jag kröp till kojs, då var Rulle på rätt sida stängslet. Två timmar senare vaknade vi av dörrklockans pinglande, en trevlig och hjälpsam ung man hade mött Rulle på vägen och kom hem med honom till trappan. Jättesnällt, tusen tack!
Sedan dess har han fått bo i tryggheten tillsammans med mamma i ladugården. Men snart är det dags att göra ett nytt försök, bara han blir klok nog att förstås tjusningen i det gröna livet med kalvkompisarna.
