DELA

Men så svara då

Förbannad blir jag förstås aldrig. Men okej, på gränsen till upprörd var jag för några dagar sedan, när jag ringde runt till styrelsemedlemmar i en förening i ett akut ärende. Framför mig hade jag en prydlig lista med mobilnummer och hotmailadresser, men vad hjälpte det när ingen svarade?
Jag tänkte på mobilens barndom, när män – alltid män – släpade med sig sina NMT-klumpar till styrelserum och konsertsalar, och de var påslagna hela tiden. Att ständigt vara tillgänglig var hela grejen med mobilen.
Men nu, när ungar knappt hinner lära sig skriva innan de sms-mobbar vararandra, nu när alla har e-post, facebookkonton, Messenger och Skype? Nu är det fan i mig omöjligt att få kontakt, och jag skyller på nummerpresentatören.

På Nyan ringer jag då och då jobbsamtal med min svenska mobil, bara för att mottagaren inte skall se att samtalet kommer från redaktionen. Det är ett fult knep, men det fungerar ibland.
När någon ringer skall man svara, hur besvärligt det än är. Det tyckte jag tills för en månad sedan, när jag köpte en telefon med nummerpresentatör till lägenheten på Södermalm.
I Sverige finns ett så kallat Nix-register där man kan lägga in sitt nummer om man inte vill bli uppringd av telefonförsäljare. Men det gäller inte företag, och jag är privatföretagare. Så hemma i Stockholm kan jag få flera samtal om dagen från säljare. Oftast är det telefonbolag som vill att jag skall säga upp mitt avtal med Vodafone för att deras deal är ”bättre”.
En oförskämd typ från Phonera (bara företagets namn fick varningsklockorna att ringa) blev irriterad när jag inte ville byta abonnemang.
– Är du miljonär eller, frågade han.
– Jo, det är jag, svarade jag och lade på luren.

Nu kan jag
lägga in Phonera & Co i telefonregistret och låta bli att svara när de ringer. Rätt åt dem, med ett undantag:
Den snälla tanten i Göteborg.
Hon samlade in pengar för ett handikapp som jag hittills inte lider nämnvärt av. Och fast jag var pank var det var helt omöjligt att värja sig när hon ringde en oktoberkväll och talade sig varm för sin sak. Hon lät ju som min mamma.
I fjol ringde hon igen. Då sade jag som det var, jag har inte råd.
– Kanske du har litet bättre ekonomi nästa år, sade hon.
Vad tror ni? Men jag finns i hennes register och samtalsloggen visar att jag fått minst sju samtal från hennes förbund de senaste veckorna. Varje gång vägrar jag svara. Men jag har vett att skämmas. Har dagens ungdom det?