Krönika: Medis behövs
Vi i hade kastats mellan hopp och förtvivlan. Trott att det var över, men fått inse att det bara var en andhämtningspaus. Till slut fanns inget mer att göra.
Det blev månader när jag jobbade och sedan åkte de tretton timmarna hem för att skapa ett par sista minnen. För att sitta bredvid, dela smärtan, för att ordna och styra upp när någon annans ork tog slut. Sedan tretton timmar tillbaka. Telefonsamtal och oro. Jobb. Tretton timmars resa för att sitta i ett sjukhusrum med magknip av allt otäckt. Tretton timmar. Jobb. Tretton timmar.
En gång när jag avverkat sex av tretton timmar ringde mamma. Det var över. Sju timmar tills jag satt där intill. En vecka av blommor, kondoleanser, av att packa ihop ett liv. Tretton timmar. Jobb. Tretton timmar. Kistan var vit, kransen gjord av granris, gräs och vita blommor. Till slut tretton timmar tillbaka till vardagen.
Även det året blev det sommar. Jag såg den aldrig. Jag betraktade solen från soffan. Jag var trött och allt var mörkt, beckmörkt. Jag förstod att det var priset för att jag så länge gjort allt för att hålla andra ovanför ytan. Jag förstod att jag var deprimerad, men jag saknade ork och kunskap att göra något åt det.
Jag uppmanades göra något för mig själv. En ordnad aktivitet. Jag anmälde mig till Medis kurs i vävning. Jag kunde ingenting, men läraren föreslog ett första projekt och jag sa ja, det går säkert bra. Jag gjorde som hon sa, revade, solvade, skedade. Började väva. Gick dit plikttroget tre timmar varje måndagskväll. Satt ganska tyst. Alla andra var tanter, men de var snälla. Det blev en väska. Ganska ful. Den ligger fortfarande oihopsydd någonstans.
Det blev december, med jullov från vävning, men jag tänkte att visst fortsätter jag, visst var det trevligt. En dag frågade kollegan Jessica hur jag mår. Ni vet, rutinartat. Jag sa ”jo tack, bra!” och insåg att det inte längre var en lögn. Jag kände mig glad. Berusningen! Första gången varade bara en kort stund, men jag visste genast att det fanns liv framför mig igen.
Dunkandet i vävstolen, att skapa något, att lära sig något, att träffa en grupp tanter, att pliktskyldigt närvara tre timmar i veckan blev ett sätt att undvika att gå vilse i mörkret, att undvika mediciner och sjukskrivning. Ett sätt att hitta ut på andra sidan.
Inte är livet alltid underbart fastän jag fortsatt väva. Förstås inte. Men jag är fast övertygad om att det finns många som jag. Att en vävkurs inte bara är en vävkurs, utan ett sammanhang, en sysselsättning och en pusselbit på väg mot bättre mående.
Jag är fast övertygad om att Medis gör under för folkhälsan, att Medis sparar mer än det kostar, att Medis ger hopp och livskraft. Till många.
