Medelåldern nickar och ler
Jag gillar ju inte folkmusik något vidare. Det är så gnissligt.
Och jag är alldeles för omusikalisk för att höra nyanser och skillnader när någon spelar fiol. Bortkastat på mig.
Det jag däremot känner igen är glädje och engagemang. Det fanns det gott om när PeeGees uppträdde på Kakelhallen i lördags. Där var massor, massor med folk, oerhörda mängder med goda munkar, och, som sagt, en spelglädje man sällan ser.
Nu är jag ju inte den som springer på konserter längre, men jag vill minnas att de band jag gillade på min tid (typ bronsåldern) hade hög intensitet och närvaro, men ytterst sällan skrattade. På sin höjd kunde de le lite snett under en trasslig lugg. En leende och småpratande Thåström – nej, det går inte att föreställa sig.
När PeeGees spelade stod jag och log. När jag gick därifrån var jag lycklig. Så unga, så vackra, så begåvade. Så hjärtskärande i början av sina liv. Så många möjligheter öppna att himlen inte räcker till.
En 45 års kärring har mindre att välja på. Hon har kommit en bit, och försonat sig med att hon nog aldrig kommer att byta bana och bli barnmorska i stället. När man är ung och fjunig som en persika är livsvalen fler än armarna på Bläckfisken.
När jag var sån och tog mina första steg bort från hemmet, kändes det som om flera ton av gammalt skrot trillade av benen när jag satt mig på tåget från Jakobstad. Åh, friheten att få bli den jag ville vara och inte den alla trodde att de såg.
Efter det var det mer eller mindre slumpen som styrde.
Förra veckan såg jag ett ungt par, kanske 16, som stod lutade mot varann. De pussades ibland, men stod för det mesta bara och höll i. Som man gör när man är så kär att man inte står ut med att släppa taget.
Jag minns det också. När jorden guppade runt i rymden som bubblorna i vichy-vatten, bara för att hans hud doftade så gott.
I dag, när jag ser honom över middagsbordet, är bubblorna borta, men vattnet är kvar, ett kallt friskt källsprång inifrån hälleberget. Precis som jag vill ha det.
En sak till om konserten. Det var vackert, rentav rörande med den rena glädjen i musiken. Allra vackrast för mig var ändå alla föräldrar som stod i bakgrunden, tysta för att inte bli genanta, och sålde munkar, serverade mjöd, guidade gäster och sålde skivor. Deras stolthet var min.
