Med sång
Det har blivit en hel del sång på senare tid. Kanske inte till allas förnöjelse. Men det är så att kulturen på vår lilla redaktion delar bås med politiken och på andra sidan skrivbordet sitter lagtingsreportern Anders Sims som först var med i musikinstitutets musikalprojekt och därför hördes nynna på ”Master of the House” och annat ur ”Les Miserables” och som nu gått och blivit Janne på Stormskäret.
Men det är inte det sjungandet jag avser. Nej, av någon anledning har det bara blivit så att vi emellanåt dristar oss till att sjunga, eller snarare gnola lite försiktigt på någon gemensam melodislinga över vårt pappers- och kaffekoppsbelamrade arbetsbord. Först var det lite ”That´s Amore” med Dean Martin: ”When the Moon hits your Eye like a big Pizza Pie…” och liknande. Och nu på senare tid har vi ibland sjungit någon vers ur Louis Armstrongs småsentimentakla ”Dream a Little Dream of Me”, den som börjar: ”Stars shining bright above you…”
Ingen gör någon större notis av vårt sjungande, men vi hoppas ju att de åtminstone tror att vi kan orden och inte ser att vi kastar våra blickar på papper som Anders tryckt ut från någon textsida på internet.
Musikprat och en del sång blev det också förra helgen när jag jobbade jour och åkte ut till Godby med Andreas Dienert, musiker, konstnär, fotograf, för att kolla vad man hade för sig i biblioteket där det hölls öppet hus på valdagen.
Bland utrangerade böcker och gamla vinylskivor som biblioteket gjorde sig av med fanns ”A Swingi’n Safari” med Billy Vaughn, salig i åminnelse.
Billy Vaughn väckte naturligtvis en del minnen från min ungdom, och det hedrar Andreas, som är av betydligt yngre årgång, att även han kände till honom, men så är han ju också saxofonist. Billy Vaughn och hans orkester blev en gång i tiden kända för sitt dubbla saxofon-ös. Man behöver bara säga ”Sail Along Silv’ry Moon” och många medelålders hör strax hur det låter, tätt och medryckande.
Tyvärr fanns inte den låten på loppisskivan som jag inhandlade, men nog ”Love Letters in the Sand” och liknande slagdängor. När vi styrde hemåt mot redaktionen småsjöng jag i varje fall ur ”Sail along…”. Andreas hängde med, men mest smålog han bara. Fint att han i varje fall – musikutbildad som han är – inte höll händerna för öronen utan på ratten.
Sedan började Andreas av någon anledning prata om Piazzolla och snart var vi inne på det outsinliga tangotemat. ”Aavan meren tuolla puolen jossakin on maa…” sjöng jag och Andreas skrattade. Jodå, han gillar också finsk tango också men inte av den släpiga Unto Mononen-typen. Hellre Paul Norrback då, förmodade jag och paa-appappaa-ade några toner ur ”Viskningar”.
Mer hann vi inte med under den trippen. Snart krängde vi oss genom rondellerna och var hemma i Dalbo igen.
JAN KRONHOLM
