Med Presidentti på presidentbal
Jag säger som Emil i Lönneberg när han rände iväg till snickarboden: ”Nu är det klippt igen!”
Tarja H får visst aldrig nog av mig, för nu är jag bjuden igen till den där lilla festen hon brukar ordna i december.
Det var ju för i jessu namn bara fyra år sedan förra och enda gången jag varit på bal på slottet, och jag trodde då verkligen inte att det skulle bli något mer.
Uppenbarligen har någon flyttat upp Nya Åland i rullorna, och det är bara att tacka för äran och informera släkten om att jag och mannen har ytterligare tio sekunder av prime time-tv-exponering att se fram emot. Plus den där bålen då, den som var ganska rejält spetsad.
Efter en hastig titt på läsartävlingen vi ordnade förra gången om vilken klänning jag skulle ha på mig på presidentbalen, griper en kall hand om hjärtat. Vad ska jag göra nu? Jag kan ju inte tigga kläder av läsarna en gång till. Jag är urusel på att shoppa och använder aldrig, aldrig långklänning, utom en gång var femte år, typ.
Inga skor har jag. Ingen kappa. Gubben har ingen frack.
Vid lunchbordet är stämningen uppsluppen. Kulturredaktör Kronholm talar varmt för folkdräkt, men inte ens han kan hålla minen vid blotta tanken.
Redaktör Gäddnäs föreslår den åländska flaggans färger. Knallgult, och sedan kors på mitten.
Nyhetsankaret Orre vill se designad återanvändning och fotograf Santamala tycker att vi ska publicera en bild på min nakna rumpa och efterlysa förslag om hur man på bästa sätt kan skyla den.
Den bästa idén hittills kommer när Kronholm slutat drömma om sin hemtrakts stiliga randmod.
– Du kan väl låta sy en klänning av kaffepaket, tycker han. Presidentti.
Och det är ju strålande. En klänning i grönt och guld, med ”Presidentti” i svart, både här och där på kroppen. Kanske borde man i så fall förhöra sig om det är ok att det kommer bokstäver precis på den plats man vanligen sitter på, eller om det kan anses vanvördigt.
Jag lovar att det vore en klänning som skulle väcka uppmärksamhet. Man kunde göra reportage med sömmerskan, och tipsa om andra kaffesorter till andra kalas (Kulta-Mokka till guldfester, Ge-valia till penninginsamlingar, Parisien till den ressugna)…
Förslaget stupar när Fia i receptionen säger de förlösande orden:
– Hon ska ju vara snygg också!
Det var just det.
Fortsättning följer alldeles säkert. Och, kära läsare, undsätt mig gärna. Känner ni en begåvad sömmerska som kan få en medelålders, småtrind tant att se lång och stilig ut, gärna med lite kaffepaket insytt någonstans, så är jag en köpare.
Hjälp!
