Med förhoppning om ett lyckligt slut
När Dante satt långt inne i mörkaste medeltiden och skrev Den gudomliga komedin, uppstod två problem. Det ena upptäcktes i och för sig först när renässansen blommade upp några hundra år senare och man återupptäckte allt smart som antikens greker hittat på.
Det lilla felet Dante gjorde var att han trodde att en komedi var en historia som inte var särskilt rolig över lag, men som hade ett lyckligt slut. (Istället för reglerna om att en komedi måste vara skitkul hela tiden, som Aristoteles klubbade i tidernas begynnelse typ.)
Det andra problemet Dante stötte på var att det var olidligt svårt att skriva målande och entusiastiskt om paradiset. Bokens början, Dantes inferno, handlar ju om stackarna som pinas i helvetet och straffas för alla sina brott och synder. Det är ordrika exempel på hur det ser ut därnere och exakta beskrivningar över hur hemskt och vidrigt det är där. Men sen när det bläddras fram till paradiset börjar man som läsare nästan gäspa över hur otroligt flummigt, lugnt och fridfullt det kan vara bland molnen. Man anar mellan raderna att Dante själv satt där med fjäderpennan, suckade och försökte komma på synonymer till ”trevligt”.
För det är ju det som är det svåra: att se det fina, bra och positiva hela tiden. Istället är det mycket enklare att förklara exakt hur kränkt, förödmjukad, ilsken, upprörd, förnärmad, irriterad, aggressiv, indignerad, förbannad, uppgiven eller rosenrasande man känner sig. I normalfallet kan ju ”glad” och ”nöjd” vara egenskaper som illustrerar ens känsloliv, men det är sällan man tar till det tunga artilleriet och är själaglad, överlycklig, harmonisk, stormförtjust, utom sig av glädje, lycksalig, uppsluppen eller euforisk.
Varför är det så lätt att gnälla? Fast man kanske inte ens vill vara grinig går det utan svårighet att glida in i nån slags surmulen monolog om hur infernaliskt livet kan vara. Eller hur irriterande morgonpigga människor är. Och kvällströtta med, för den delen.
Själv har jag bestämt mig för att inte springa omkring och irritera mig på störande fenomen, utan istället försöka vara lite glad och sprida godsinta ringar på den sociala vattenytan. Inte så där att jag är någon hurtbulle som studsar upp i gryningen med ett självbelåtet leende spelande i mungipan, sjunger ”Vilken härlig dag” och lappar till varje potentiell grinolle med en ihoprullad matta av rosenblad och hallondoftande fjärilar direkt. Jag tycker bara att det är rätt skönt att faktiskt leva ut de mer positiva känslorna, även om jag kanske framstår som en lyrisk pingisboll. Vem vet, man kanske lever längre av det?
Om inte annat får jag väl sitta instängd med mitt paradis i en bur och försöka låta bli att bli matad av gäspande betraktare, eller också åka tidsmaskin till mörkaste medeltiden, joina Dante och försöka peppa honom medan han skriver sitt lyckliga slut.
LINNEA FRIMAN
