Måste vi stå för vårt förflutna?
Även gamla synder blir förlåtna. Eller?
För några år sedan fick jag och min syster stränga order av våra föräldrar att hämta våra tillhörigheter. Mitt försvar om att jag redan rensat för länge sedan, faktiskt när jag flyttade sådär fem år tidigare, ignorerades effektivt. Således tvingades jag in i förrådet.
Jag fann mig själv bläddrandes bland min systers gamla saker. Och hittade en ”Mina vänner”-bok från 1990. Jag hade själv fyllt i ett av uppslagen. Allt gick väl i läsningen. Malin 8 år berättade bland annat att pizza, fast med bakvända z:an, var hennes favoriträtt.
Jag skrattade gott, tyckte mig se att jag försökt spetsa till svaren för att verka lite mer världsvan än vad jag egentligen var. Så där som jag fortfarande gör ibland.
Men plötsligt rasade allt.
Jag såg till min förskräckelse raden ”Idoler”. Jag vet inte om jag törs berätta det. Men preskriberingstiden har nog gått ut. Det har knappt hänt, herregud, jag hade inte ens två siffror i min ålder! [Fyll i valfritt försvarstal här.]
Alltså.
Idoler: Pernilla Wahlgren och Carola.
Hela mitt inre skruvar sig fortfarande i fosterställning med hettande kinder när jag tänker på det där. Jag som arbetat så hårt med att upprätthålla någon slags lagom finkulturell bild av mig själv där kvinnor som ovan nämnda och män som Tomas Ledin och Per Gessle går bort, bort, bort!
Så himla typiskt. Vi tror att vi är så himla mycket förmer, men vårt förflutna finns där. Till och med svart på vitt för min del. Hur ska det inte vara för alla kidsen i den här tidseran där communitys och forum besöks i synnerligen ung ålder?
Jag minns helt ärligt inte att jag någonsin skulle ha tyckt om Pernilla och Carola. Att jag någonsin lyssnat på dem. Kan det vara så att jag rutinmässigt fyllde i något som mina kompisar gillade? Eller har jag faktiskt helt och hållet förträngt den här tiden av mitt liv?
Det här bör påminna både mig och andra att vara försiktiga med att säga att vi ”hela sitt liv” gjort det ena eller det andra, tyckt si eller så. Uppenbarligen förtränger vi allt de andra vi också gjorde och tyckte.
Ja, jag känner att jag har en liten identitskris på grund av det här. Jag tror också att jag aldrig bar rosa och bara gillade bilar. Tänk om jag egentligen var ett tyllmonster med barbiedockor i koppel?
Jag har ett minne om att jag sjöng Abbalåtar med en kompis och vi var Agneta (hon) och Frida (jag). Hopprep fungerade naturligtvis som mikrofoner.
Men så här i efterhand är jag lite osäker. Tänk om vi egentligen var Lili och Susie?
MALIN TILLSTRÖM
