Man skaffar inte barn – man privilegieras med dem
Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan. Frågan som kan verka till synes oskyldig och allmän, men som lika gärna kan sticka som en kniv i hjärtat.
”Jaha, och när är det dags för er att skaffa barn då?” Ofta följt av:” Är ni inte sugna?”
Mig berör den inte särskilt mycket. Då jag inte har varit sugen har jag inte varit med barn, nu är jag det och slipper frågorna. Men många barnlösa jag känner är sugna. De är så sugna att det gör ont. De längtar.
Men att till en, oftast total främling, säga att det inte fungerar, att något är fel, är inte helt lätt som ofrivilligt barnlös.
En före detta kollega till mig och hans fru som bor i Sverige försökte få barn i fem år. Fem år av ägglossningstester, tårar, hormonbehandlingar och ivf:er. Fem år av frågor som de ovanstående som inte går att ducka för och svepande svar som ”kanske lite längre fram” eller ”det passar inte just nu”.
Just det här paret offentliggjorde sin kamp genom en blogg och reportage i lokaltidningen. Flera hundra personer följer i dag bloggen där hela deras resa finns dokumenterad i detalj. Allt om hormonsprutor, missfall, blödningar och annat som hör en ivf-kamp till.
Efter ett fjärde ivf-försök blev de gravida. Lyckan var total, både på bloggen och på Facebook där gratulationerna haglade som sig bör. Men i mitten av graviditeten fick paret i fråga genom ett ultraljud reda på att barnet hade en grav hjärnskada och inte skulle överleva efter födseln.
De tvingades abortera sitt älskade och efterlängtade barn, en son, och kremera och begrava honom. Kampen för att få barn blev nu ställd mot en livslång sorg. I dag har de ytterligare en son, en levande son som blev till på naturlig väg.
Mamman kallar honom för Miraklet, men hans riktiga namn är Olle. Olle föddes två månader för tidigt, men han lever.
Efter att ha följt bloggen i snart två år har många saker som jag aldrig har tänkt på fått nytt ljus.
Som varför två av mina mest älskade släktingar aldrig fick barn och tog mig och min bror som sina bonusbarnbarn till exempel. Detta par var två av de mest barnkära människor jag har känt i mitt liv, men de pratade aldrig om varför de inte hade barn. Det var tabu då och inget man frågade om.
I dag borde det inte vara det, men varje person väljer hur mycket man vill dela med sig av sitt privatliv.
Så var försiktig med att ställa frågan. Du vet inte hur många missfall, förlorade barn, krossade drömmar eller försök som ligger bakom svaren ”kanske senare” eller ”inte just nu”.
Och framförallt så har du inte med det att göra.
