Man kan vara bra, fast man inte är bäst
I torsdags förra veckan var jag på Svenska kulturfondens årliga utdelningsfest i Mariehamn.
Ja, ja, jag vet vad en del av er tänker. Fonder Nyan bidrag=Något jättefult.
Det är inte därför jag berättar om det.
Det som slog mig under det drygt en timme långa programmet var glöden och passionen hos dem som uppträdde. Inte en enda av programpunkterna var, om man ska vara ärlig, riktigt min hemmaplan. Min favoritform av kulturkonsumtion är jag, ensam, med en bok eller en tidskrift.
På festen uppträdde Sofia Enros och Daniel Johansson med lindy hop, och dansade knästrumporna av första raden. Johanna Grüssner sjöng så det sprang rysningar längs ryggen. När Mariehamns kvartetten (manskör är VERKLIGEN inte min grej) sjöng Gryning vid havet måste jag bara blunda och låta det där ljudet som lät som vågor vid stranden rulla över mig, och det var väldigt, väldigt vackert.
Det allra vackraste var att alla dessa, som kanske aldrig blir internationellt erkända och uppburna (vad vet jag, egentligen) gav av sig själv, fick glädje av sitt uttryck och att det är så upplyftande att folk vill och vågar dela med sig av saker som andra kan skratta åt och säga spydiga saker om.
Det är som med lokaltidningar som Nyan. Man måste ta sig själv på allvar. Man kan inte vara tyst för att man inte är störst eller bäst. Man ska springa fast man inte är Paula Radcliffe, sjunga fast man inte är Whitney Houston, skriva fast man inte är Doris Lessing.
Catherine Frisk-Grönberg och Mia Hanström, som fick kulturfondens två åländska priser, är två levande exempel på människor som grävt där de stått, och hittat renaste guld – talang, engagemang, utveckling.
Där stod de och fick blommor och erkänsla, och jag tänkte att det knappast var pengarna som var det viktigaste, utan att någon sett och bedömt deras arbete och funnit det gott.
Efter programmet var det mingel och bubbel och Michael Björklunds nytolkning av snittar, små läckerheter på glas.
Det ven kallt om benen på vägen hem, men jag kände mig lite varm om hjärtat, som man gör när man blivit rörd, druckit två glas bubbel och våren syns på ljuset, om ock icke temperaturen.
Med risk för evig fördömelse; tack för det, snälla kulturfonden. Värre saker kunde ni sätta pengarna på.
