Lovsång till mannen
Nu börjar man bli rastlös. Riktigt.
Det är de ljusa kvällarna och luften som helt klart innehåller ett löfte om varma kvällar då himlen känns oändlig som rymden, men mild och god. Det är därför man egentligen inte vill gå in när man kommer hem från jobbet eller träningen.
Därför man står och sparkar på snön som fortfarande täcker gräsmattan, och tänker att om man åtminstone fick kratta ändå, i stället för att stå där som ett fån.
I måndags kom den lilla mörklockiga från huset bredvid med lösningen. Han kom springande när jag kom hem och sa: ”Nina, kom, hoppa vatten!”
Så letade vi reda på en bra pöl och hoppade. Som två-åring har man ännu inte fått för sig att man måste göra nytta. Inte heller har man slutat tycka att det är roligt att bara stå och hoppa så det stänker. Tack och lov att Njutargränden är full med assistenter som hjälper en att leva det goda livet.
Så fort snön dragit sig tillbaka vaknar hela gränden till liv. Även om vi är sociala och trevliga också vintertid är det nu som det verkligt roliga börjar med att ha grannar som man tycker om. Riktigt bra kvällar och helgdagar kan samtalen bölja över staketen hela dagen, kaffe erbjudas, kakor utbytas och ett gemensamt knytkalas eller grillparty ordnas till kvällen.
Jag tänker mig att det är så som människor i byar levde förr, även om de jobbade betydligt hårdare och längre.
I en annan på orten utkommande tidning har jag några gånger kallats feminist som om vore det något fult. Då avser man säkert nidbilden av en fanatisk, manshatande feminist med fradga runt munnen. Och feminist är jag förvisso, men låt mig uttrycka min respekt och kärlek till alla riktiga karlar jag känner – och de är många.
Riktiga karlar, som de i min gränd, torkar barnrumpor, bakar bröd, lägger ungar när fruar ska på möten, tröstar och träsar med hemmet utan att vänta sig extra tack, utan att tycka att det är något särskilt med det.
Riktiga karlar har valt bort och stängt ute ur sitt medvetande en hundratals år gammal maktordning som gav dem makt och privilegier, och de suckar inte ens över det. De väljer, i den mån de tänker på det, ett gemensamt ansvar, ett kamratskap med sina kvinnor (eller män för all del) och en frihet att vara mer än de snäva roller som ett patriarkaliskt system tilldelat dem.
Hur kan någon tycka att det är annat än bra för mänskligheten?
Nina Fellman
