DELA

Loppisbiten

Det är inne med loppis nu.

Förut när jag ville ha allt gammalt bråte som folk slängde bort skrattade man åt mig. Nu inser också jag att jag bara var en planlös amatör, jag ville bevara det förflutna till eftervärlden genom att klamra mig fast vid allt som inte var totalt sönder. Jag fyllde skåp och uthus med prylar som jag inte hade användning för, och ingen annan heller för den delen, men jag ville inte att de skulle kastas bort eller brännas upp.

Därför
kan jag andas ut nu när loppisfebern brutit ut. Nu kan jag luta mig tillbaka i klar förvissning om att andra tar vara på det jag inte har rum för eller mäktar med.

Det
som är ännu roligare är att det finns loppisar, antikhandlar, second hand i snart varje kvarter i varje stad. Men tyvärr har priserna stigit. Det blir allt svårare att fynda. Visst, en sak kan vara värd sitt pris, men då är det inte ett loppisfynd. Jag omges av verkliga loppisfanatiker (sagt med mycket kärlek) och njuter av deras expertis och ser med avund hur de med sitt idoga arbete gör de verkliga fynden. De hittar guldklimpar i gamla lador där gamla tanter eller farbröder står och vill bli av med sitt ”skräp”.

Lite
har det smittat av sig ändå från kollegan Karin. När jag såg en gammal mjölkkanna från 1920–30-talet (jag har googlat i en timme för att kunna datera den kannan för att imponera på er!) såg jag att den skulle vara perfekt att ha kinuskisås i. Och det är den.

Jag
bor ju inte ensam och för min sambo börjar smärtgränsen vara nådd på hur mycket udda porslin man kan släpa hem. Men nu har jag hittat ett hållbart argument för att leta efter mer porslin. Den Ikeaservis som vi köpte när vi flyttade till stan blev på många sätt en besvikelse när vi kom hem med den (som många Ikeaköp är). Den var färggrann, stor och fin. Men mattallrikarna är för stora för diskmaskinen och de djupa tallrikarna rymmer cirka två liter och är alldeles för stora för våra barn. Så jag har nu övertygat sambon om att vi ska sälja/ge bort Ikeaservisen och att jag ska leta på loppisar efter nya tallrikar av olika slag. Och jag har också övertygat min sambo om att det inte gör något om porslinet är udda, det är bara charmigt.

Vad
jag sen ska hitta på när vi har 16–24 flata tallrikar respektive djupa tallrikar vet jag inte. Men det är inget jag tänker bekymra mig för nu, nu är jag på jakt.

Nina Smeds