Liv på skiva
Jag är ett digitalt okompatibelt djur. Jag är en samlare som inte vågar lita på skärmen.
När min partner och jag packar upp flyttlåda efter flyttlåda i den tomma lägenheten i den nya hemstaden blir det väldigt klart väldigt fort: jag är ett vandrande arkiv.
Flera stora flyttlådor är fulla av mappar. Föreläsningsanteckningar, skönlitterära utkast, gamla protokoll från bortglömda styrelsemöten.
Mapparna är buckliga och sorterade efter varierande förmåga. Oftast kan en skönja en antydan till tanke, ett försättsblad som visar på en ambition: här ska jag förvara det-och-det. I takt med tiden har tanken emellertid grumlats och gömts, av fler och fler instuvade papper.
Jag vet att det är opraktiskt. Och ogenomtänkt. Ändå försvarar jag dem, för jag har redan haft nytta av mina mappar tusen gånger. Jag vet inte vad jag har där, men jag hittar nästan alltid vad jag söker. Faktiskt oftare än när jag surfar runt på sökmotorer.
Samma försvarstal gäller mina böcker. Som tur är vi två litteraturvetare i huset, så de står oifrågasatta. Värre är det med mina kläder, koppar, dukar…
En annan stor låda visar sig vara full med cd-skivor. Då suckar vi båda två.
Gamla böcker, klädesplagg och koppar i all ära: men cd-skivor? De saknar vinylskivans estetiska charm och har inte alls samma hipstervärde som kassettband.
Många av skivorna i lådan är dessutom hembrända. Spruckna, fula plastfodral med slarvigt klottrade låtlistor. Vad ska vi med dem till? All musik vi lyssnar på kommer från digitala iTunes- eller Grooveshark-listor.
Jag tar upp en av dem. ”Some jazzy tunes”, har jag skrivit, och ritat ett hjärta kring en Bo Kaspers-text.
Och plötsligt är jag åter 19 år: nykär, nytaget körkort, nytagen student – på väg ut och backpacka runt Europa.
Skivan i min hand är fortfarande ful, men lite svårare att slänga bort.
Nästa skiva inleds med en Timbaland-sång. Nu är jag ännu yngre: dreglar över dansfilmer, trycker ner festfrisyren under mopedhjälmen och lyckas tillsammans med min bästis övertala den oengagerade medborgarinstitutsdamen att arrangera kurser i streetdance.
Och det bara fortsätter: Thåström-blandskivan som min klasskompis gav mig i gymnasiet – porten till punken och den politiska musikens värld. En totalt ologisk blandskiva med A7X och Kelly Clarkson, som jag minns att jag brukade lyssna på medan jag sydde konstiga kreationer på min symaskin. En skiva med Rihanna-låten som blev symbolen för irländska kyssar.
Blandskivan jag fick under mitt första studieår, som kort därefter stampades sönder på grund av sårade känslor.
Det spelar ingen roll att största delen av musiken på skivorna jag hittar är förskräcklig att höra på i dag. Det spelar ingen roll att skivorna i sig är otympliga och fula.
Det är något annat än ett iTunesbibliotek i alla fall.
Det är mitt liv – eller bitar av det – inristat på optiska skivor.
YLVA VIKSTRÖM ylva.vikstrom@nyan.ax
