Lever vi i en messokrati?
Alla ålänningar känner minst en landskapspolitiker. Underligt vore annat. Om jag är så fräck att jag tar mig själv som exempel så lärde jag känna nuvarande lantrådet Camilla Gunell när hon satt i ett städskrubbsliknande kontor i Nordens instituts dåvarande lokaler. Själv var jag moppekille som brukade hjälpa till med att köra ut affischer för olika evenemang och då var Camilla min kontaktperson.
Senare jobbade jag en sväng på dåvarande Radio Väst där näringsminister Fredrik Karlström av naturliga skäl rörde sig ganska ofta. Han grundade ju kanalen i tiderna. När jag gick i restaurangskolan hade vi första hjälp-kurs med nuvarande infrastrukturminister Veronica Thörnroos. Johan Ehn har jag haft som lärarvikarie i högstadiet och Karl-Johan Fogelström är gift med min tidigare svenskalärare. Jag har firat en midsommar med Igge Holmberg och regisserat Danne Sundman i en radiopjäs.
I debatten om kommunernas vara eller inte vara syns ibland en rädsla för centralisering och för att det ska uppstå ett långt avstånd till beslutsfattarna i ”borgen”. Utan att ta ställning i kommunfrågan så kan man nog konstatera att långt till de åländska beslutsfattarna blir det aldrig. Det är bara att ta upp telefonen och ringa ministern.
Tvärtom kan man ibland fråga sig om vi gnuggas för mycket mot beslutsfattarna. Hur ska en politiker våga ta ett tufft beslut om det hela tiden handlar om en granne eller en skolkamrat eller kusinens avlidne katts tidigare veterinär? Hur ska en politiker våga lyfta blicken och se lite visioner vid horisonten om han eller hon är så upptagen med att undvika alla tår som så lätt kan trampas på?
När jag för många år sedan satt och bevistade en lagtingsdebatt var det en politiker som talade om ”folkstorm”. Ett beslut hade orsakat folkstorm. Jag kunde inte låta bli att fundera på den där folkstormen. Syftade politikern på de tre messen i Messa Nyan? Kanske i kombination med de två släktingarna som ringde dagen innan och perklade? Folkstorm…
Missförstå ej. Jag vill inte hyvla ner närdemokratin. Men för att värna demokratin måste man ibland våga diskutera dess utövning. Det är intressant att föra ett resonemang om balansen som finns i att vara en vald representant. Å ena sidan ska man representera sina väljare, ha örat mot marken och ha en dialog med väljarna. Å andra sidan ska är man just en representant. Man ska komma med egna visioner och våga leda även om det blåser. Man kan inte sitta helt i knät på sina väljare under mandatperioden. Domen ska kommer sedan. I valet.
Det finns ett gammalt ordspråk som lyder ungefär ”Oj, där går mitt folk. Jag ska fråga vart de är på väg så att jag kan leda dem”. Det är väl ett ganska mesigt sätt att se på sitt politiska uppdrag?
Om messaspalter och gnälliga grannar får styra för mycket över politiken kan man kalla det åländska styrelseskicket för messokrati eller gnällokrati.
