Leve den gråa vardagen!
Mina vänner N och P gifte sig härom året. Vigseln ägde rum på stadshuset i Uppsala med två surmulna vittnen som enda publik. Budskapet om att de gift sig fick vi i ett sms dagen efter. När de senare berättade om vigseln för oss nyfikna vänner lät det ungefär så här: ”det var precis som resten av vårt förhållande, det handlar om den gråa vardagen”.
Och det där är något av det mest romantiska jag har hört. Jag tänker ofta på den meningen. Särskilt när jag känner en massa krav på att behöva göra en massa intressanta och kultursvåra saker hela tiden, som att gå på Charlie Chaplin-kortfilm med livepiano till exempel. Eller gå på performancekonst där någon kvinna i tight glansig dräkt hoppar omkring i en hög med apelsiner.
Ja, vid sådana tillfällen kan jag känna att ”herregud vad det egentligen hade varit skönt att sitta hemma och se på Idol eller körslaget”.
Så när jag för en tid sedan surfade runt efter en billig påsklovsresa och sprang på Fritidsresors stora höstkampanj blev jag minst sagt provocerad. För er som inte har hört eller sett den så lyder Fritidsresors slogan ”Livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna du minns.”
Pah! Fel, fel, fel fel, som Magnus Härenstam i Fem myror är fler än fyra elefanter skulle ha sagt. Livet är en grå och stickig men ibland mjukt luddig tröja. Och om man bara accepterar det, och kanske till och med kan se skönheten i det faktumet så blir nog livet så mycket lättare och roligare att leva.
Men i stället jagar vi desperat efter ”upplevelser” och ”minnen” så att att vårt liv ska ha varit värt att leva.
Visst är även de speciella och minnesvärda dagarna viktiga. Födelsedagarna, första gången man hoppar från trean, eller den där resan till New york, men rent procentuellt är ju de där dagarna ändå inte så många. Och det får man väl vara glad för, jag har då åtminstone inte energi att ständigt befinna mig i ett lyckotillstånd eller skena omkring och uppleva saker.
Jag blir provcerad av att Fritidsresor verkar mena att de där andra dagarna, vardagarna, bara finns där i onödan, i väntan på något bättre. Men det är ju de dagarna som är livet. Jag har svårt att komma ihåg vad jag gjorde förra veckan, men nog f-n levde jag. Jag vet att jag gick till jobbet, ringde till diverse myndigheter, tog fula bilder i brist på fotografer på jobbet, gick hem, struntade i att diska, såg på Hells Kitchen och så sov jag.
Jag umgicks med mina rotfasta och trofasta vänner och familjemedlemmar. Vi satt nog mest där i soffan, de skrattade kanske snällt åt mina ordvitser, både de dåliga (som den efter thaimåltiden: ”vilket pad thai partaj”) och de bra (om du ska ta med en kompis när du kollar på tapeter tycker jag att du ska ta Peter).
Jag minns inte alltid så noga de dagar som passerade, men jag vet definitivt att jag levde.
