DELA
Foto: Jonas Edsvik<07_Bildrubrik>NÖJD TROTS FÖRLUST Nya Ålands chefredaktör och vd Jonas Bladh är trots en förlust nöjd med resultatet.

Låt oss få vår ynklighet

Bihålorna är svullna så att det känns som om ögonen ska trilla ur sina hålor. Näsan rinner konstant. Halsen är tjock. Febern förmodligen livshotande hög, men vem kollar? Livet, med allt dess innehåll, känns som en Norénpjäs.

Slutet är nära förestående. Det blev tydligen inte mer än 41 år i det här jordelivet. Nu blir man snart kompost. The end, liksom.

Det har förmodligen skrivits tusen krönikor just som den här, och skämten i ämnet är oräkneliga.

Ämnet? Manlig förkylning, eller på ”nysvenska”: mancold.

Ni vet den där åkomman som, oftast, flera gånger per år drabbar halva jordens befolkning. Och när diagnosen görs av oss som drabbas kan såväl barnafödslar som ebola och njursten slänga sig i väggen.

Det finns inget som är värre än en förkylning för en man. Basta.

Frågan är varför det är på det sättet. För grabbar, om vi ska vara ärliga är det kanske inte riktigt så illa som vi ofta vill framställa det. Vi överlever prövningen varje gång, trots allt.

Kanske är det så att det är lite skönt att få en giltig orsak till att vara eländig och vek för ett par dagar? Samhällsnormen, den som mänskligheten i all sin dumhet lyckats nedärva genom generationerna, säger ju att vi män ska vara inte bara män, utan MÄN! Vi ska, även om vi egentligen alltid handlar maten i diskarna på Mattssons, vara ständigt beredda att ta knölpåken i näven och traska ut i skogen för att fälla kvällens måltid. Vi ska vara klippan, försvararen och musklerna.

För tydlighetens skull: är inte så i det moderna samhället i den moderna familjen. Där delar man på ansvar, såväl när det gäller att ta hand om barnen som att byta däck.

Men normen, den sitter i genbanken och vi har förtvivlat svårt att bli av med den.

Just därför kan man anta att vi män tycker om att vara lite extra små när snoret rinner och halsen svider. Det är lite som att gå tillbaka till barndomen då en förkylning innebar extra uppmärksamhet och varm choklad. Vi blev lite ompysslade och mamma tyckte synd om oss när hon la en sval hand på en varm panna.

En tid av lätthet och trygghet. En bra tid.

Och kanske kan ni, älskade kvinnor som gärna hånar oss män när vi är ynkliga, snörvlande stackare, låta oss få de där få dagarna av litenhet? Snälla? Pretty please, with sugar on top?

Som sagt, den här krönikan är inget unikum, inte heller den avslutande ”schvungen” i den. men ta det som det är. Den är skriven av en ynklig, snörvlande och hostande krake som i sitt eget huvud snart står inför evighetens dom.

Den är skriven av en man. En förkyld, stackare till man.

The end.