DELA

Lärarn

Vår lärare kallades Lärarn. Han hette egentligen Michael och hans namn var svårt att stava.
Vi var 32 elever i min skola. Då jag gick på fyran, sista året innan vi flyttades över till den stora skolan i stan, gick Lärarn i pension.
Han fick 32 röda rosor, en av varje elev, och vi sjöng ”Vad är en vänskap, kan den förklaras”.
Sista natten innan han gick i pension sov han i slöjdsalen.

Inför jullovet ordnade Lärarn långdans genom hela skolan: upp på vinden, ner i källaren, genom vaktmästarbostaden som gjorts om till hälsosysterns rum och runt gungorna.
I varje klassrum han undervisade, de var bara tre i hela skolan, ritade han stora hundansikten på svarta tavlan. Färgkritor var ett nytt fenomen på den tiden och han ritade pälsen i svarta och bruna skiftningar. Sen skrev vi ”stryk ej” undertill.
Lärarn tyckte om träslöjd och särskilt att svetsa. Alla elever skulle under hans ledning svetsa ihop en liten mugg. När min var klar sa han ”Du behöver kanske inte säga där hemma att det är jag som har gjort den”. Nästa termin hade jag bara textilslöjd. Jag var bra på att brodera.

Då jag gick på fyran fick klassen fara på lägerskola med Lärarn. Två nätter på en lägergård nära havet. Lärarn hade en öppen, fyrhjulsdriven bil, en sån som McGyver hade, och vi satt på flaket medan han körde längs sanddynerna. Bänkarna vi satt på flög fram och tillbaka, sanden sprättade och havet droppade.
Till lunch lagade han svampbiffar som ingen åt.

Under lektionerna i finska berättade Lärarn spökhistorier. De handlade om likkistor som mörka nätter låg tvärs över vägen och svarta damer som sprang över fält.
Ursprungligen var tanken att han skulle berätta spökhistorierna på finska, men då förstod vi ju ingenting. Sen kom vi överens om att han skulle berätta spökhistorer varannan lektion och hålla sig till läroplanen varannan. Vi sa alltid att den förra lektionen var finskalektion, och att historieberättande absolut stod på tur.

Skolan hade ytterligare två lärare: Susanna och Inger. De fyllde jämnt samma år och Lärarn skrev en sång: ”Å Susanna, när blev du tjugofem. Och Inger fyrtio år i år, det måste va’ ett skämt”. En dag efter lunchen sjöng vi den som överraskning för Inger och Susanna. Alla elever stod uppradade framför blomrummet som sen blev bibliotek. Tjugofem var urgammalt, fyrtio bortom begripligt.
Det lilla lärarrummet låg bredvid matsalen. Rummet hade två skrivbord och en brunnoppig soffgrupp.
Då man ville hem till en kamrat direkt efter skolan var det dörren till lärarrummet man knackade på. Sen sa man ”ursäkta om jag stör men får jag låna telefon”. Det där med ”ursäkta om jag stör men …” var viktigt.
Min far var biodlare och på hösten gav jag en burk nyslungad honung till alla lärare. Lärarn trodde det var ett urinprov.