Lantrådet bor i huset bredvid
Ja, alltså, det är en sak jag måste avslöja. Håll i er nu.
CAMILLA GUNELL ÄR MIN GRANNE.
Så.
Jag förstår att ni är chockade och aldrig hört det förr.
Det kan också vara så att denna skamliga hemlighet om en otillåten relation mellan en journalist och en politiker avslöjas ett par gånger i veckan i en ledare i Gamlan, alltid med samma upphetsat lustfyllda skälvning på rösten. Det kan hända att sårade egon och arga politiker också vill göra ett avslöjande emellanåt.
Jag upprepar; Ja jag erkänner. Det finns en koppling. Det är inte den enda. Jag har gått på samma gympass som Veronica Thörnroos, på samma föräldramöten som Roger Nordlund, och på samma feministmöten som Katrin Sjögren.
En journalist på Åland är per definition insyltad i sitt samhälle på alla möjliga sätt, och det ska man vara öppen med.
I mitt fall har alla mina kopplingar, existerande och misstänkta, varit föremål för diskussion i 15 år. Alla som läser det jag skriver och är intresserade av åländsk samhällsdebatt är fullt medvetna om detta.
Jag gör mitt jobb, på det bästa sätt jag kan, och välkomnar kritiken. Har man en maktposition, vilket jag anser att jag har, ska man granskas.
Min yrkesheder är det enda kapital jag har, och jag tar det på allvar.
När Niklas Lampi, för att nu bara nämna någon, gång på gång upprepar den skamfyllda hemligheten att Nina Fellman går Camilla Gunells ärenden, då funderar jag om det ändå inte vore bäst för honom att vara tyst.
Jag menar, Jörgen Pettersson. Janke Berglund. Harry Jansson. Tobben Eliasson.
Jag ser fram emot den kommande regeringsperioden med samma förväntan som för fyra år sedan. Jag hoppas det ska gå bra, och befarar att vissa saker kommer att sluta illa. För Ålands skull hoppas jag att jag har fel om det senare.
När jag möter lantrådet i gränden kommer jag att prata med henne, och när hennes barn sitter i sandlådan på min gård kommer jag att krama dem.
På jobbet kommer jag att göra mitt jobb, att ständigt vara kritisk mot dem som har makten. Nu är det min granne som har det.
Gör jag inte mitt jobb tycker jag min chef ska ge mig sparken.
Ingenting i livet är enkelt. Man får helt enkelt försöka vara ärlig, göra sitt bästa och låta läsarna bedöma hur det lyckas.
Så var det sagt.
