Långsamt genom staden
Jag skulle kanske ha bjudit på hej då-fika redan hösten 2011. Min första artikel jag kan hitta i arkivet är om sommarens simskola. Då var jag sommarvikare. Sedan blev jag vår-, höst- och vintervikarie också.
Nu är det slut med det. Jag måste alltså försöka variera hej då-temat. Inte helt lätt. Det får bli minnesbilder.
2011 skriver jag min första spalt. Den är förvirrad. Att jobba här är som att sitta mitt i ett pågående lexikon över Åland, skriver jag. Lokaltidningen är fortfarande ett fantastiskt sätt att få veta något om samhälle och människor. Så är det oavsett var jag är om några år.
Det blir vinter 2012, jag går av båten mitt i natten. Snön driver över Mariehamn, det är helt tomt. En bil kommer sladdande längs Nygatan med trottoarer i vansinnig fart. Nu dör jag, tänker jag.
Det gör jag inte. Det blir fem sportsidor den helgen också.
2013 . Oktoberluften biter, men Åland United har tagit guld. Det är jag som skriver. ”Det var bara att slå den, och slå den bra”, säger hat trickskytten Monica Dolinsky om sin frispark som visade vägen.
Jag kvittrar att inget av de andra lagen jag håller på någonsin kommer att ta ligaguld. Ni vet vad ni har att leva upp till, West Ham, IK Brage och Dalkurd.
2015 är jag inte i Valkeakoski när IFK Mariehamn tar sitt cupguld. Det som alltid och för evigt kommer att visa att alla pengar, och allt jobb, gav ett ögonblick av att vara bäst till småstadsklubben. Vad gör jag istället? Jag träffar någon. Det är stora saker på gång i Valkeakoski och i en liten stad i Dalarna.
Jag har helats av helare från Nya Zeeland. Jag har lagat och bjudit på mördarsniglar i currysås. Jag har lunkat med i serielunkarna i februari och mars. Jag har fått vänner som alltid ställt upp med sängplatser och gett mig mycket att komma tillbaka till.
Det lyckas alltid hända något på Åland, har jag sagt till dem, och det gäller lyckligtvis fortfarande.
Det är ju missarna också. Anna Björkroos, Nina Fellman och framför allt Mårten Sundberg har hållit ordning på bokstävlarna. Det är bara att tacka.
Den där stora missen har lagt sig i huvudet, hos det där som inte kan hålla tyst ibland. Det är så det är.
Jag kommer att gå långsamt till båten efter sista dagen på Nyan. Jag hann inte med något hej då-fika. Se det symboliskt.
