Kvällsgäster i loungen
Nu har jag sett ljuset. Eller rättare sagt hört det, om nu det är möjligt.
Mitt uppvaknande började med att den uråldriga och trasiga musikmaskinen i vår källarvåning fördes till Mise (elektronik = gratis, tack tack) samtidigt som vår likaså uråldriga stationära dator som stått på ett stort skrivbord som ingen har använt på flera år. Skrivbordet såldes i torsdags (Torget i Nyan = köpare, tack tack).
Våra gamla LP-skivor flyttades till en stor låda och genomgicks med saknad och nostalgi. Så mycket bra musik från 70-talet till ingen världens nytta!
Så skulle det lediga hörnet inredas. Lounge, föreslog sonen.
Sagt och gjort. Samma kväll möblerade vi loungen med våra gamla clubstolar och litet runt 40-talsbord, och äntligen fick min pappas sköna lädersnurrfåtölj från 60-talet en värdig plats. Golvlampa och bordslampa stöpslades i och allt var fint och mysigt.
Men något saknades. Musiken, så klart.
Så vi släpade fram sonens gamla musikanläggning i hopp om att den skulle fungera, kopplade i högtalarna och prövade cd-spelaren. Men icke.
Då gjordes Den Stora Upptäckten. Under sin tid som utlokaliserad i diverse lyor i Umeå under några år hade anläggningen försetts med en datorkabel. Bara att plugga i bärbar dator och musikmaskin och – herregud – så hade vi SPOTIFY i loungen. (Jaja, skratta inte nu ungdomar, jag vet att jag är typ den sista människan i västvärlden som gjort den här upptäckten men den blir inte mindre för det).
Jag kan säga att mitt liv där och då tog en ny och bättre vändning. Allt fanns, gratis och lagligt. Hela kvällen satt jag och fånlog och lyssnade på min musik, tittade på skivkonvolutet (så sa vi på 70-talet) på bildskärmen samtidigt som jag fingrade på det riktiga konvolutet IRL (In Real Life).
Yes-sångaren Jon Andersons första solo-LP Olias of Sunhillow fyllde rummet in i minsta vrå. Emerson Lake & Palmer spelade kompositören Mussorgskys verk Pictures at an Exhibition (hette säkert något annat på originalspråket) så att orgelpiporna dånade under betongtaket. Jimi Hendrix, salig i åminnelse, spelade USA:s nationalsång i en egensinnig version live MED TÄNDERNA. Janis Joplin suktade efter sin Mercedes Benz. Patti Smith och Leonard Cohen var självskrivna gäster i loungen.
Ja, så gick kvällen tillsammans med dem och med Jackson Browne, Roy Harper och den oförglömlige J.J. Cale, musiker som knappast någon annan nu levande ålänning kommer ihåg utom Patrik Dahlblom. Som avslutning på kvällen lyssnade jag faktiskt också på Patriks band Good Evening Manchester med Ciaran O´Reilly i Take it like a man. Den har stått sig bra genom åren.
Det var innan jag kom på att jag hade en saftmaja på spisen. Kvällen avrundades med saftskumning efter midnatt.
Men det var det värt. Verkligen.
