DELA

Kungadömen inte för evigt

Nej, jag tänker inte skriva om Sveriges nyfödda kronprisessa.
Nej, jag vägrar skriva att Alicia är en lågoddsare i Pafs vadslagning om den nya sessans blivande namn.
Och nej, jag tänker inte rusa till konsulatet för att skriva i gratulationsboken.
Det får helt enkelt räcka med uppståndelsen utan att jag blandar mig i. Det blev lite väl mycket i går när de svenska tidningarna och tv-kanalerna exploderade av glädje.
Det var nästan som att Jesus skulle ha stigit ner på jorden igen (för dem som fortfarande tror att han kommer att göra det en vacker dag). Halleluja!
Så otroligt är det ju ändå inte att ett barn föds.
Det ovanliga är förstås att födas till ett liv där ens framtid är spikad och den egna viljan och de egna drömmarna inte har något utrymme. En fågel i en gyllene bur, det är vad den lilla prinsessan blir ifall hon inte revolterar.
Prinsessfödseln får mig att tänka på det forna kungadömet Nepal där jag reste runt förra veckan.

Efter
239 år som kungadöme blev landet republik 2008. Beslutet fattades av en konstituerande församling som utsetts i allmänna val en månad tidigare. 560 stödde förslaget, fyra röstade emot.
Maoisterna vann valet genom att lova att avskaffa monarkin. Kung Gyanendra fick två veckor på sig att lämna slottet.
Fast han var ju nog en hårdare kung än – förlåt nu – mesige Carl-Gustaf. Gyanendra blev våldsamt impopulär när han avskedade regeringen och gav sig själv oinskränkt makt 2005 så det var bara rätt åt honom att han blev störtad.
Ska man ha en kung eller en drottning så ska de i alla fall vara hyggliga och snälla.
I juli 2008 utsågs Nepals första president Ram Baran Yadav. Han har inte så mycket att säga till om utan har ungefär samma representativa roll som Finlands president eller varför inte svenska kungen

När
vi kom till Nepal utrustades vi genast med färggranna visselpipor som vi måste hänga runt halsen. Risken för jordbävningar är överhängande och om vi skulle råka bli instängda i en luftficka i ett hus som rasat så skulle vi blåsa i pipan och på så sätt kunna lokaliseras – om vi inte redan hade dött, vill säga.
Vårt andra redskap i överlevnadskitet var en pannlampa. Elavbrotten är otaliga i Nepal (när man betraktar virrvarret på elstolparna förstår man ganska bra varför) och då blir det mörkt. Det räcker med ett felsteg och så trillar man utför stupet.
Och det vill man ju helst inte.
Ett fenomen som i alla fall inte är dödligt är risken att bli biten av bed bugs, nattaktiva loppor. När vi övernattade i en by långt uppe i bergen vaknade en i gänget med röda bett på kroppen. Vi andra klarade oss.
Nu har jag förhoppningsvis väckt ert intresse för de reportage om Nepal som jag ska skriva. De kommer snart!