DELA

Kulturpaniken avtar med åren

Kulturnatten firades på samma sätt som alla andra kulturevenemang den här sommaren. Alltså i min frånvaro.

När hushållet utökades med en person i maj konstaterade jag att det inte skulle bli någon Rockoffvecka för mig i år. Eller någon bluesweekend i Degerby, eller någon visfestival i Kumlinge. Dit lyckades jag inte ta mig en enda gång på de 19 år som Torbjörn Engman arrangerade festen.

En artist jag verkligen ville se var den amerikanske bluesmannen Lazy Lester, 83. Han var den största bokningen på årets blues & rootsfestival på Dinos.

Så det var med en sorts lättnadens suck jag läste att Lazy Lester hade brutit ett ben på sin Finlandsturné och att Dinosspelningen var inställd.

Det har funnits år när jag drabbats av kulturpanik, om vi kan kalla det så. När det händer så mycket hela tiden, till och med på Åland, att man blir handlingsförlamad och inte får något gjort.

Eller så är det medelåldern som tar ut sin rätt.

Jag glömmer aldrig Håkan Hellströms första spelning i stan, mest för att jag missade den.

Året var 2001 och han hade nyss slagit igenom och var glödhet som artist. Debutplattan var fantastisk och konserterna var visst något utöver det vanliga.

När en bekant som jobbade med Hellström frågade om jag ville komma med till Rockoff och hänga backstage sade jag förstås nej. Jag satt på en stuga på Möckelö och spelade sällskapsspel med min mamma och hennes kompis och tyckte att det var bra så.

Till sist ett tips till Rockoffarrangörerna:

Kim Larsen.

Han var sångare i det danska sjuttiotalsbandet Gasolin som var våldsamt populärt i Sverige och på Åland. Men vad jag vet har han aldrig uppträtt i Finland. Vid det här laget är han cirka sjuttio. Han går med käpp och sitter på scenen men rösten och humöret är det inget fel på.

Om detta vittnar bekanta som nyligen reste från Åland till Göteborg bara för att se Larsen live. Några andra bekanta for till Danmark i våras i samma ärende.

Och får ni Kim Larsen hit så kommer jag.

Det är ett löfte.