Kul att jobba
Så är det. Roligt att jobba mellan varven. Och nästan nödvändigt med tanke på alla utsvävningar man lockas till när tiden är obegränsad. Som att besöka la Scala.
I Stockholm hade jag inte tvekat en sekund att satsa 410 pengar på en operaföreställning. I Helsingfors hade jag aldrig gjort det. Det är viss skillnad på kronor och euro.
Men om man är i Milano för första gången i livet, har hört om alla världsstjärnor som har uppträtt på scenen där, minns det litet skandalomsusade med att Onassis lämnade Maria Callas för att gifta sig med Jackie Kennedy (om det nu var så) och att det i år har gått 100 år sen Jussi Björling föddes med mera. Om det är så, då hör man sig för åtminstone.
Och så visar det sig att det finns lediga platser till följande dag, inte många men tillräckligt för två.
Så där satt vi, i en väldigt vacker salong med loger i sex våningar.
– Vad roligt det ser ut när folk sitter i små boxar längs väggarna, sade en amerikansk dam bakom oss.
Hon hade rätt. Och jag tänkte på hur eliten förr satt där i var sin ”box” och hälsade nådigt på varann. Eller lät bli.
Huset är inte precis nytt, det är från 1778. Men stolarna är garanterat utbytta sedan dess, de kändes riktigt bekväma (och inte alls störande fula eller så). Fast den amerikanska damen bakom mig höll på att förstöra nöjet. När första akten var till ända pickade hon mig i ryggen och undrade om jag kunde sitta lägre i stolen, för som det var nu såg hon ingenting.
Det hade blivit obekvämt som bara den, plus att jag i så fall inte hade sett mycket själv. Så jag sade att väldigt gärna, men att jag var rädd för att stolsryggen framför stod i vägen. När pausen var över stod platserna bakom oss tomma.
Medan vi satt där försökte jag räkna platserna och kom till drygt 1.500. Det är mycket det, om alla betalar 200 euro (vilket de inte gör). Väl hemma igen googlade jag på inrättningen. 2.800 sittplatser!
2.800. Och det var inte trångt. Och med undantag för de sex våningarna såg det inte ens stort ut. Det var bara vackert.
Operan? Jodå, den var ok. Intrigen var kanske inte den mest utstuderade, men du milde vilka röster. Och på vägen ut åhörde vi en intensiv diskussion mellan några i publiken, som alldeles uppenbart hade olika uppfattning om någonting.
Så vi kunde helt enkelt inte ha använt tiden och pengarna bättre än så. Efteråt åt vi en jättegod ossobuco alla milanese (mör kalvlägg med saffranskryddat ris).
Så ni förstår att det är både roligt och nödvändigt att jobba för att få råd med nästa utsvävning. Fast när ni läser det här är jag hemma igen och vilar upp mig.
Och planerar. Hoppas jag.
