Kritiska reportrar kärade ner sig i Brolle
Fram till i torsdags var Brolle Jr bara ett av många svenska popsnören, med halvtrista låtar och groteskt ful frisyr. Ett telefonsamtal och en supékonsert senare är han plötsligt en suverän artist, med underbar sångröst och så fina ögon att man inte längre ser så långt som till frisyren.
Låt mig ta det från början.
I torsdags gjorde jag Nyans nöjessidor som vanligt. Hade bokat in en intervju med Brolle inför de spelningar han skulle göra på Mariepark under helgen. Sent om sider ringde han upp. Trevlig och vanlig var han, eller kanske bara väldigt väl mediatränad.
Även Johanna på Åland 24 fick äran att intervjua Brolle, och plötsligt inser man fördelen med tv-mediet där alla intervjuer görs ansikte mot ansikte, Johanna din lyckost.
Kanske finns det ändå en fara med att tv-intervjua söta pojkar från Norrland, för efteråt var Johanna om möjligt ännu mer tagen än jag.
– Åh vad han var söt, och trevlig och vanlig, inte alls så där tillgjord och konstlad som kändisar kan vara, hyllade vi ikapp medan vi kollade in Johannas oredigerade material med näsorna upptryckta mot dataskärmen. Och i samma stund som Brolle kastade en slängpuss till kameran bestämde vi oss, fredagens supékonsert kunde vi inte missa.
Nu är det dags att hylla konceptet som Mariepark tagit fram. Trerätters middag i ljuset av kandelabrar vid vackert dukade bord satte stämningen perfekt. Att spelningen inte började förrän alla hade hunnit äta upp var också ett stort plus i kanten, för slamrandet av bestick eller servitörer rusandes mellan borden hade troligtvis förstört den trevliga upplevelsen som nu inkluderade god mat, trevligt sällskap och ett samtal som förstås rörde – ingen överraskning där – Brolle.
När spelningen började var väl jag och Johanna i och för sig inte särskilt svårflirtade. Men ändå, med risk för att lämna en väldigt färgad recension: konserten var helt suverän! Den inleddes lågmält med Brolles första hit Playing with fire, en låt som jag aldrig egentligen gillat men som i stunden kändes helt okej. Sedan fortsatte spelningen med gamla godingar undertecknade Elvis, Johnny Cash och Simon and Garfunkel. En ny låt från den kommande skivan bjöds vi också på, och jag kan bara hålla med skivbolaget, Brolles svenska låtar berör långt mer än de på engelska.
Efter en och en halv timme var konserten slut. Publiken på Mariepark, vars medelålder måste ha legat runt 50-strecket, ropade och applåderade tappert i säkert tio minuter för att övertyga Brolle om att göra fler än två extranummer. Kvällens enda besvikelse var att det inte lyckades.
Nu skall det tilläggas att jag och Johanna verkligen försökte vara kritiska reportrar även när vi intervjuade Brolle. Båda hade vi tänkt ställa den självklara frågan om hans fula frisyr. Ställa han mot väggen och kräva ett svar på hur i himlens namn han frivilligt går runt med håret på det där sättet. Vi hade faktiskt goda intentioner, men han charmade bort oss.
Klandra oss inte, han hade gjort samma sak med er. Jag lovar.
