DELA

Krigshotet och medelålders män

I veckan fick Åland finbesök från Gullranda när presidenten ankrade sin båt i Östra hamnen. Pressuppbådet var stort i jämförelse med tidigare år, flera finska medier hade skickat både reportrar och fotografer. Anledningen till det är det senaste halvåret utspel om Ålands säkerhetspolitiska läge mitt i Östersjön.

På morgonflyget från Helsingfors var det givna samtalsämnet bland de unga och lite äldre manliga reportrarna givet: när intar Putin Åland av gröna gubbar. Tonen var skämtsam.

Journalisterna väljer att trissa upp läget och göra texterna mer svartvita än vad komplexa skeenden är.

Samma reportrar tryckte sig tätt, tätt intill varandra då det vankades presskonferens på Pommern den varma augustikvällen. Nu var det allvar. Utöver ett undantag handlade alla frågor om det säkerhetspolitiska läget.

Många såg nog läget som optimalt. Oavsett vad presidenten säger blir det en rubrik. Och säger han ingenting blir rubrikerna ännu svartare; presidenten tiger om säkerhetshotet.

Att journalister vinklar sina artiklar är naturligt och självklart. Det intressanta med rapporteringen om Åland är ändå att det finns en vinkel som ständigt verkar falla bort till förmån för en annan. Hur många artiklar har vi sett om diplomatins betydelse i tider då tonen mellan länderna blir skarpare? Har vi berättat om vilka viktiga samarbetsprojekt som stannat upp på grund av sanktionerna? Var är artiklarna om vanliga människor som fortsätter jobba som förut trots stormaktspolitiken?

Det känns som om vi inte förstår vilka tankar och hotbilder med krig man leker med. Man leker med elden som ett litet barn som leker med ett stearinljus låga. Testar om man lyckas svepa fingret igenom lågan utan att det bränner. Gör det många gånger och märker inte hur fingret sakta med säkert blir varmare. Och risken för att ljuset av misstag välter tänker man inte på.

Det känns också som om journalister glömmer bort vilka som har ett intresse av att retoriken trappas upp. Flera av de forskare som uttalat sig är Natoförespråkare liksom folkpartisten Allan Widman som, enligt Expressen, så sent som i våras sagt ”Nato är vårt enda alternativ”.

Under sommaren läste jag Astrid Lindgrens krigsdagbok från 1939–1945. Trots att dagboken är skriven långt innan hon blev Astrid med hela svenska folket kan man tydligt höra hennes jordnära röst om hur svenskar drabbades av kriget som rasade i grannländerna.

Kan det vara så enkelt att när den krigsdrabbade generationen börjar gå ur tiden blir det enkelt att leka med krigsscenarier eftersom få av oss verkligen vet vilket helvete krig är?