DELA

Kreativ glömska

Det där med att räkna är intressant.
Som ni nog alla har märkt är tidningarna just nu fyllda med insändare från politiska kandidater. (Tänk om dom skulle betala annonspris för spaltkilometrarna, då kunde vi få samma löneförhöjning som tehyiterna är ute efter! Men nu handlar det om matematik av annat slag.)

För att få rum för så många som möjligt har vi satt ett tak. 2.000 tecken. Det är en väldigt bra längd, precis så mycket man kan ta in med blicken, precis så mycket man kan hålla i hjärnan på en gång utan att anstränga sig. Och det går utmärkt väl att på 2.000 tecken säga något kärnfullt.
Många klarar det. Men så finns det skribenter som tror att 2.000 betyder cirka. Och då blir det 2.395. Kanske tänker någon att det inte är så noga. Gärna skulle vi som sitter och redigerar in dem också tänka så. Men ve oss om någon skulle sitta ner och börja räkna och komma till att hon minsann fick in bara 1.993 tecken medan konkurrenten från det andra partiet fick in 2.087 tecken.
Så det vågar vi inte.
Texten går tillbaka för nerskärning. Så grymt är det.

Men då dyker det upp kreativa personer. En hittills, men det kanske sprider sig.
Någon får för sig att om man besvarar två ”angrepp” – man kallar det så när någon annan tycker annorlunda – alltså två angrepp i en och samma insändare, då skall man få dubbelt så stort utrymme.
Fiffigt!
Om man dessutom kallar det genmäle, en term som används om en tidning har spritt påtagligt osanna uppgifter om någon och man vill rätta till det, då måste det gå in ograverat. Det hör till pressetiken.
Förutsatt att det finns en genmälesrätt i en politisk debatt. Vilket det inte finns så länge texterna inte är kränkande.
Det blev ingen genmäle den här gången. Men jag ser med spänning fram emot nästa försök att på ett kreativt sätt kringgå våra regler för längden på insändarna.

Uttrycket kreativ aritmetik stötte jag på i Bryssel förra veckan. Det var vad man tog till för att bevisa att Finland skall ha 14 platser i parlamentet (och Åland kanske en av dem).
Det lyckades inte det heller.
Däremot lyckades en chefredaktör för ett grannblad drabbas av kreativ minnesförlust när han läste vad jag skrev. Han refererade vad Alexander Stubb sagt ”i en intervju om försöken att tala för en åländsk plats”.
Intervjun fanns att läsa här i tidningen i tisdags. Ledaren skrevs på onsdagen, alltså följande dag. Men då hade den gode chefredaktören redan glömt var han läst den. Åtminstone nämnde han det inte.
Men jag är självfallet smickrad ändå.