Kram genom tid och rum
Jag är något helt fruktansvärt avundsjuk.
Den stora sonen, som ifjol åkte till Indien på ett halvår, har nu parkerat för studier i Dublin. Äntligen, tänkte man, skulle han få smaka på studielivets vardag, de långa och tråkiga föreläsningarna, det arbetsamma inhämtandet av baskunskapen som gör att man sedan tänker bättre.
Vad händer?
Jo, den första veckan ungen är där får man veta att det ska gås på en filosofi-föreläsning med Hugh Laurie och Whoopie Goldberg.
Var finns rättvisan i världen? Vad hände med att somna med ögonen öppna medan någon malde på om betydelsen av sociologins grundbegrepp.
Hugh Laurie, en storfavorit långt innan han blev en ännu större favorit som argsinte dr House. Och Whoopi Goldberg, som är en genuint rolig skådespelare även när hon inte har ett manus att hålla sig.
Jag erbjöd mig att komma och städa gossens rum, men mottog inget svar.
Sedan visade det sig att han ändå inte hunnit gå och lyssna på Hugh Laurie (!), för att han fastnat på en debatt om det amerikanska presidentvalet, som varit så väldigt intressant.
Missförstå mig inte. Jag gillar mitt medelålders liv och min soffa och mina katter. De flesta kvällar skulle jag väl knappast orka gå på nånting. (Ok, jag skulle inte missa Hugh Laurie).
Men tänk – en ny stad. Nya människor. Nya kunskaper. Den odefinierbara men alldeles exakta känslan av nya möjligheter i luften. Att gå och lägga sig och vakna på ett nytt ställe, och veta att allt inte kommer att vara som igår och i morgon.
Inte vet jag om framtiden är ljus eller mörk. Ofta är man böjd att tro det senare. Inte vet jag om mina barn kommer att vara nöjda med sina val, eller om de ens kommer att ha jobb när de är 47.
Det jag hoppas är att de, och alla andras ungar också, får uppleva det man känner när man är 20 år och drar in ny luft i lungorna en höstmorgon, och vet att det finns saker man inte vet som ligger bara några steg borta.
Mitt medelålders jag skickar en stor kram bakåt i tiden till den flickan som kände det när hon cyklade till sin första föreläsning på Åbo akademi, och höstlöven prasslade utanför domkyrkan.
Aldrig har jag känt mig så befriad som då. Att man fick sitta i timmar och bara prata om böcker. Att andra också ville det.
Det var bra, även om det inte var Hugh Laurie.
