DELA
Foto: Stefan Öhberg

Konsten att vara förevigt ung

Det ligger fortfarande där hemma. Mitt 90 minuters-kassettband. Bandet är något naggat i kanterna efter att det blivit sönderspelat och fastnat i bandspelaren. Och även om också låtlistan på bandets omslag bleknat efter trettiotvå år, så har inte själva låtarna gjort det. Tvärtom! ”Forever young”, ”Big in Japan” och ”Summer in Berlin” lever fortfarande kvar och har skrivit in sig själva i musikhistorien.

Det var hårdrocks-Eva i åttan som spelat av Alphavilles debutalbum till mig. Hon var, precis som jag, en sån där gränsöverskridare som gillade både hårdrock och synth, i en tid när det var otänkbart. Året var 1984 och jag gick i sjuan på högstadiet i Sävar i Västerbotten. Coola Eva hängde med Meshuggah-killarna, som också gick på skolan, men som då kallade sig Metallien.

Nu sträckte hon över bandet. Hon sa att hela Alphavilles skiva var grym. Jag minns att jag kollade på låtlistan hon hade skrivit ner med blyerts på omslagets förtryckta linjer – texten som nu hade bleknat. Hon hade spelat in Alphaville på A-sidan och på kassettbandets B-sida hade hon spelat in Prince och hans ”Purple rain”. Då förstod jag inte hur stor roll de båda albumen skulle spela under lång tid framöver. Men att de betydde något speciellt för mig, det blev klart direkt jag hade hört låtarna första gången.

Syntharna träffades varje lördag hemma hos någon för att lyssna på Trackslistan på P3 tillsammans. En av låtarna som nådde listan det läsåret var just Alphavilles ”Forever young”. När eleverna fick tycka till hamnade den också snart i skolkörens repertoar, jämte musiklärarens val – Peter Ceteras ”Hard to say I’m sorry”. Samtidigt gick den varm på de discon som hölls i skolmatsalen, där tryckare efter tryckare avklarades i konststycket att vara evigt ung. Där och då var vi förevigt unga.

Av alla år slår 1984 musikmässigt alla andra för mig. Jag vet inte om det beror på att det för en trettonårig tjej är ett omvälvande tid, men helt säkert är att även musiken gjorde sitt till att skapa detta episka musikår. Än i dag spelas Alphaville flitigt och bandet har blivit en av synthålderns asbolut största akter.

När jag hör ”Big in Japan” eller ”Forever young” spelas slängs jag direkt tillbaka till skolmatsalen i Sävar. Och jag blir forever young på nytt. Detsamma hände på Rockoff i helgen.