DELA

Komplicerade system maskerar konflikter

Var finns svaret på livets stora gåta?
Inte den om livet efter döden. Inte heller den om de omaka strumporna och vart paren tar vägen (även om alla upplysningar uppskattas).
Jag tänker på varför det är så oerhört svårt att förstå varann, fast man står i samma rum, mitt emot varann, pratar om samma sak och vill gå mot samma mål.

Ibland är det stört omöjligt. Min analys, efter ett par dagars lagtingsdebatt och ett par styrelsemöten, är att människan är i grunden grälsjuk och misstänksam, och därför har hittat på en massa komplicerade system för att kanalisera och strukturera dessa negativa krafter på ett sätt som inte fysiskt skadar andra. Däri ligger, säger en cynisk och vårtrött murvel, demokratins innersta väsen.

Det blir inte krig om jordbruksstödet, men mycket gräl. (Även om nog känslorna går höga och en och annan kan få höra att hen ska sova med ena ögat öppet). Det blir inte upplopp på gatorna om samhällsservice-reformen, men det svärs en del i bänkarna, och om man kunde räkna om alla gånger som lagtingsledamöter himlar med ögonen åt varann i knytnävsslag, så skulle det bli en del blåtiror.

Grundfrågan; Varför hör inte andra vad man säger, kan bäst besvaras med en annan fråga. Varför lyssnar man inte själv? Varför diskuterar man som om det vore en pingismatch där segern är att få den andra att missa bollen, i stället för att fånga in den och titta efter vad just den bollens väsen kan vara.

Snacka går ju, kanske ni säger till ledarskribenten som är elakare än alla andra.
Jag vill påstå att jag ändå är rätt nyfiken på hur andra tänker, men absolut inte oskyldig. Därför är det bästa som finns, absolut det roligaste, när man någon gång hittar något nytt, en gnutta förstånd, fakta eller förståelse hos någon man missbedömt eller underskattat.

Tänk vad roligt det är att få backa, att inse att man haft fel om en person eller missförstått ett argument.
Då vet man ju ändå att man lever, att man är elastisk och kan kavlas ut i nya former, att man ännu kan växa.
Åter till den stora frågan. Hur är det möjligt att vi människor, som är så småaktiga, så trångsynta, så självgoda och grälsjuka, att vi från stund till annan ändå kan sträcka ut handen mot varann i ömhet och försoning? Hur kommer det sig att vi kan glömma och förlåta det som vi för stunden svär och förbannar.

Jag vet inte, men det är underbart. Och mer spännande till och med än det där med strumporna.

Nina Fellman   nina.fellman@nyan.ax