Kommundirektörens glansbild
Jag har aldrig haft några klagomål på socialvården i min kommun. De här orden yttrades flera gånger då sju kommundirektörer på norra Åland träffades för några veckor sedan. Jag tror att det är många som gärna vill tro på den här glansbilden. Den passar så väl ihop med att Åland är världens bästa ställe att leva på. Ändå är det ett faktum att den här bilden är just en glansbild.
Några konkreta exempel på det är att det under 2013 förekom 319 barnskyddsanmälningar. 218 barn erhöll stödåtgärder. Siffrorna är från Ålands statistik- och utredningsbyrå. Men kommundirektörerna gav sig så lätt. I nästa andetag underströk de att läget i kommunerna nog är bra eftersom den åländska pressen säkert hade satt sina huggtänder i fall där myndigheterna missbrukat sin makt, om sådana fall överhuvudtaget fanns. Själv skulle jag inte vara så säker.
Sociala fall där myndigheter missbrukar sin makt är extremt svåra att komma åt. Människor som råkar ut för orättvisor eller till och med övergrepp har förmodligen annat att tänka på än att kontakta pressen. Sekretessen är benhård av förståeliga skäl vilket gör det svårt att granska. En cynisk journalist kan konstatera att det är lite underligt om inte ett enda fall leder till en anmälan.
Just socialfallen brukar ju som känt vara extra knepiga och få människor att handla väldigt irrationellt. De flesta har väl svårt att tänka helt rationellt då deras barn hotas tas ifrån dem eller far lilla. Den lilla erfarenhet jag har av att, som journalist, gräva i olika sociala missförhållanden där myndigheter missbrukat sin makt eller blundat för missförhållanden är att de sällan uppdagas då de borde.
Den skam som många ofta bär på är ett ytterst effektivt lock för att många historier aldrig kommer fram. Att man bor på en liten, relativt rik ort där alla känner alla är definitivt inte en garanti för att missförhållanden ska komma fram. Se bara på alla de missförhållanden som under de senaste åren uppdagats fram i Finlands rikaste och mest finlandssvenska stad Grankulla där en pastor förgrep sig på barn under decennier utan att det stoppades.
Efteråt har många sagt att alla kände till det men ingen gjorde något. ”Något” kunde ha varit en anmälan. Ett annat konkret exempel på det här är vanvården på Stiftelsen Hemmet. Där vet ni redan hur det gick. Vart vill jag komma? Att de åländska myndigheterna är stora skurkar som utnyttjar de svagaste och mest försvarslösa i samhället? Att man sopar skandaler under mattan på löpande band?
Nej. Verkligen inte. Den stora majoriteten gör ett bra jobb. Ett riktigt bra jobb.
Jag vill bara vidhålla att man ska vara väldigt försiktig med att måla upp en glansbild inom ett område där problemen inte alltid kommer upp till ytan då de borde.
