Kom ut ur garderoben!
Någon sa till mig att ålänningar är väldigt sociala, det tar bara lite längre tid att släppa in nya människor i kretsen.
”Man vill liksom se vad de går för först”, förklarade personen. ”Så man vet vem de är”.
Hur uttrycker man bäst sin personlighet? I dagens samhälle kan man googla och facebooka vem som helst, men går det att ta reda på vem människan är på riktigt? Eller förvandlas människan till informationen som finns på nätet? Det vill säga en hög partybilder, lite jordgubbsplantor som dansar och medlemskap i gruppen ”Vi som är vänsterhänta”.
Om man råkar springa på en livs levande människa på stan, är det hans eller hennes innersta jag man träffar? Eller är det en polerad yta byggd av märkeskläder, tjejtidningsideal, nyaste mobilen och en fulladdad ipod?
Det är väl ingen nyhet att berätta att man kan känna sig löjlig om man är fel klädd på en tillställning. Jag är knappast den enda som har stått i vild panik en fredagkväll och slitit ut alla kläder ur garderoben, eftersom ingenting plötsligt passar. Beror det på att kläderna inte matchar min sinnesstämning eller har allihopa plötsligt krympt ihop och blivit totalt ute, kan man fråga sig.
Vad tänkte jag på egentligen när jag kastade allt jag hade för händer, sprang in i reastormen och köpte stuprör/kjol med midja upp till öronen/Abba-outfit? Fast garderobsdörrarna inte går att stänga är det bara den ödsliga kanten vid världens ände som finns därinne.
Men är det verkligen kläderna som gör en människa? Vissa retoriker hävdar att människor inte lyssnar så mycket på vad man säger, utan fokuserar på hur man ser ut.
Då styltar man alltså omkring som en vandrande reklampelare till allmän beskådan, och försöker kommunicera sina behov medan omgivningen rynkar lätt på pannan.
Modemaffian har tagit fasta på att kläder uttrycker personligheten och prackar på en dagens outfit, nästan vart man än vänder sig när man surfar på nätet. ”Stövlar från Prada, leopardtights från Myrorna och Musse Pigg-tischa från Valfri-svensk-klädkedja”. Vissa jeans är förbjudna och kläderna ska sitta lite lagom pösigt på beniga kroppar. Då vore det ju roligare om alla skulle börja redovisa vad de bar för klädesplagg, för vad är det som säger att det är 80-talisternas spelregler som gäller?
”Halare från Mattsons i Godby å stövlarna har jag köpt i Sverige.”
Annars får vi väl börja ta intryck av hur de gjorde förr. Vara trevlig mot människor man möter så att de kan bilda sig en uppfattning, nicka åt varann i samförstånd och högtidligt förklara att man är reko för alla som vill höra på.
Trots att Abba-outfiten var det enda i klädväg som inte befann sig i tvättkorgen den dagen.
