DELA

Kolla alltid med tidningen först

Genom åren har en rutin utvecklat sig när jag åker till Åland:

1. Se upp för djur på vägen. De kan dyka upp på varenda meter på de sista kilometrarna till sommarstugan. En gång klev till och med ett trettiotal kor upp ur diket mitt framför mig.

2. Kör aldrig för fort. Förutom att det är dumt är det extra dyrt. I Sverige är det endast när det är fartkameror uppsatta som samtliga trafikanter blir fromma och laglydiga. De fungerar också. För några år sedan inledde jag resan mot en solsemester med en blixt i ansiktet mitt i natten och någon vecka senare kom brevbäraren med ett knivskarpt foto på mig i bilen.

3. Läs lokaltidningen. Har något hänt på Åland som jag bör känna till så vet jag att det står i tidningen. Här har tidningarna koll på om en gatsten är lös – eller så fort det varit trafikkontroll på Lemlandsvägen.

Förra måndagen skulle jag göra mitt första arbetspass på Nyan. Det hade varit en intensiv arbetsvecka innan, så jag tänkte kröna kvällen när jag kommit fram med att läsa ikapp de senaste numren av tidningen.

På väg mot mitt sommarhem i den mörka och blöta septemberkvällen blixtrade det plötsligt till när jag svängt upp på Lemlandsvägens 50-sträcka i höjd med Strandnäs. Det kom snett uppifrån.

”Fartkameror, har de satt hit fartkameror senaste veckan?”

En titt på hastighetsmätaren gjorde mig osäker. Låg jag i överkant?

Då blixtrade det till igen ur samma vinkel. Just när jag accelererade för 70-sträckan.

”Definitivt en fartkamera.”

Nog var det väldigt lite marginal de tillät – och precis där 50-sträckan tar slut. Riktigt taskigt.

Efter chock kommer eftertanke. Skulle jag få dubbla böter nu? Dagsböter dessutom. Hur dyrt kan det bli?

Och den uppenbart dolda placeringen störde. I Sverige brukar de vara mer synliga – och med varningsskyltar.

Det var så fruktansvärt onödigt. Och allt detta för att jag inte läst den senaste veckans tidningar ordentligt. Sånt här missar aldrig lokaltidningen.

Spekulationerna i mitt inre trissade för en stund upp bötesbeloppet till Wiklöf-nivåer och jag passerade Önningeby och Lemströms kanal klart under tillåten hastighet.

Någonstans längs en åker i Lemland kom en oväntad vändning. Den tredje fartkamerablixten kom utifrån åkern och en mer sannolik förklaring slog mig.

De sista kilometrarna var en blandning av lättnad, skam och fokusering på eventuella djur på vägen.

Jag klev ur bilen och lyssnade efter åskmuller i fjärran.

Sen satte jag mig och lusläste de senaste numren av Nyan för att vara säker.