Klassträffen suddade ut 15 år
Det är femton år sedan vi gick ut högstadiet. Av hundra före detta elever är det runt tjugo som slutligen dyker upp till klassträffen. Många har inte ens svarat på inbjudan. Vid lunchbordet på jobbet diskuterar vi vad det är som får så många att känna vånda inför att träffa de gamla klasskamraterna. Dåliga minnen, osäkerhet, en känsla av att de där människorna hör till en tid som flytt kanske.
Ingen lärare är där – jag förstår dem på ett sätt. Tusentals elever måste ju ha passerat sedan den där sommardagen i juni 1996.
En timme före vi ska samlas på en restaurang i stan går jag hem till en vän. Hon som gick i en parallellklass men som jag lärde känna först sommaren efter att vi slutade nian. Vi bläddrar i gamla skolkataloger och försöker minnas.
Han där som luktade tonårssvett, hon som inte alltid fick vara med. Han som var en riktig nagel i ögat på lärarna, hon som alltid hade högsta betyg. Vad gör de i dag? Vi har ingen aning.
Klockan är sex när vi träffas utanför restaurangen. Jag känner igen alla, namnen är det värre med men det är ju ingen nyhet precis. Jag är min faders dotter och hänvisar gärna till folk med meningar som ”du vet han där som bor i Järsö i ett rött hus…”
Jag hamnar bredvid en kille som jag aldrig pratat med tidigare, trots tre år i samma skola. På andra sidan sitter en kamrat från låg- och mellanstadiet. Det blir en trevlig kväll. Vi pratar inte så mycket om det som var. Visst är det en och annan lärares undervisningsmetoder som avhandlas. Visst diskuterar vi under en flyende minut den skolmat som serverades. Men fokus, det ligger på nuet.
Några har tre barn redan, andra har inte ens tänkt tanken. Där är de som följt klädkoden och dyker upp med till synes splitternya kostymer och de som kör med jeans och rutig skjorta. Det spelar ingen roll. Huvudsaken är att de är här. Så många andra uteblev ju. Fortfarande vet jag inte vad hon som alltid hade högsta betyg gör i dag.
Efter några timmar är det dags att bryta upp, servitörerna börjar kasta arga blickar mot vårt bord, tydligen låter vi för mycket, skrattar för högt. Vi åker hem till en kille på mellanfest. Några dricker whisky, andra kollar på fotboll. Det känns som om de femton åren plötsligt är utsuddade.
Alltför snart vill någon vidare. En av småbarnspapporna åker hem men de flesta andra drar mot stadshotellet.
Väl där splittras vi – precis som den gången för så länge sedan.
