DELA

Kattvakt, hur svårt kan det vara?

Jag spenderade helgen som kattvakt hos min fästmös föräldrar i Geta. De hade åkt till Åbo för en begravning och hade överlåtit kattansvaret till mig. Inga problem.

När jag vaknade på lördagsmorgonen var det dags att släppa ut katten, jag tog på mig ett par mjukisbyxor och en t-shirt och öppnade ytterdörren, sträckte på mig på verandan och i samma ögonblick hörde jag hur dörren blåste fast och gick i lås bakom mig.

Inne i huset fanns nycklar, snus, mobiltelefon, jacka och plånbok. Som tur är hade jag tagit på mig svärfars skor.

Panik. Hur ska jag ta mig in nu?

Alla andra byggnader på tomten var också låsta så där fanns ingen hjälp att hämta. Min första tanke var att ta mig in med hjälp en metod jag ofta ser i filmer: att lirka mig in med ståltråd. I Hollywood-filmer bryter sig människor in i bilar genom att sticka en tunn tråd bredvid rutan och sedan öppna bildörren, jag hoppades att samma metod skulle fungera så jag tog en fågelmatshängare, en tunn vajer och försökte lirka in den vid fönsterkarmen.

Det fungerade inte alls.

Så jag fick gå upp till Getaboden. Där får jag i alla fall låna en telefon, tänkte jag.

Det fick jag också men eftersom alla var på begravning svarade de inte. Gun-Britt Lyngander på Getaboden räddade mig i lördags. Inte nog med att jag fick låna telefonen, jag fick också kaffe och en smörgås. Medan butiken stängde fick jag sitta kvar i hopp om att någon från Åbogänget skulle ringa upp.

Efter flera samtal och sms från Gun-Britt ringde svärfar upp. Han och jag kom överens om att jag skulle slå sönder en ruta för att ta mig in i huset.

Lättare sagt än gjort.

Jag hittade en hammare som såg ut som en liten slägga på gården. Återigen likt Hollywoodfilmer tänkte jag att det räcker med ett slag och så är jag inne.

Det funkar inte så i verkligheten.

Donk!

Inte ens ett märke på rutan. Jag bytte till en spade och tog i för kung och fosterland.

Fortfarande ingenting.

Efter en timme med hammaren hade jag tagit mig igenom de tre fönsterlagren, efter ytterligare tre hade jag städat upp allt glas och tejpat för hålet.

Att vara kattvakt är inte det lättaste.

Förlåt Sture och Merja, nästa gång kanske det är bäst att ni ber någon annan vara kattvakt.

Tack, Gun-Britt. Du är en hjälte.