Kärlek, kärlek, dotter min
Vi står i en skobutik på Drottninggatan i Stockholm en fredag eftermiddag. Det är några till där. Varje gång jag vänder mig om slår jag i någons rumpa eller armbåge. Skor ligger utspridda överallt. Musiken larmar. På två meters avstånd hör man inte varann längre, för att allt oljudet antar fast form mellan mig och min dotter.
Sippan är arg, intill tårar. Jag är arg intill tårar. Bästa kompisen är på Sippans sida. Skorna jag tycker bäst om, som är så perfekta, som jag skulle köpa åt mig själv om jag kunde, de duger inte.
Svetten klibbar fast skjortan mot ryggen. Fötterna värker och plastpåsarna jag släpat på sedan morgonen skaver mot fingrarna.
– Ta dem då, fräser jag till slut, åt de skor Sippan helst vill ha. Ta dem!
Då är det för sent. Eftersom jag tycker att de skorna är fula stolpar vi ut ur butiken, både med läpparna sammanpressade och en klump i halsen. Att hon aldrig lyssnar! Att jag aldrig…Måste hon alltid…
Vi stampar omkring på Åhléns och rycker i hängare. Modern och dottern i vårt ressällskap drar sig diskret mot jeansen och stannar där medan vi reder ut det hela. Vi gråter en skvätt vid Acne, kramas vid Mexx och suckar oss igenom ytterligare några klädmärken. Vid Part Two börjar vi nästan gräla igen, men hittar sedan en snygg klänning att försonas över.
Ett par inköp senare är vi åter på hotellet. Sängen, tvn, fjärrkontrollen. Godis. Fötter befriade från skor och svettiga strumpor. Den innerligt belåtna och lite skuldmedvetna känslan efter en dags god shopping. Sippan ligger och studsar, nyduschad. Hennes fräknar på näsan, hennes fuktiga hår.
Plötsligt kunde jag gråta igen av kärleksklumpen i mig. Att jag vill och vill och ändå står där i en jävla skobutik och trilskas med vad jag vill och vad hon vill.
Att jag inte sade med en gång, utan förbehåll, att hon till och med kunde köpa skorna med smal klack och små fula veck överallt som för mig signalerar en riktig bimbo på 1980-talet.
Kanske, tröstar jag mig, behöver min dotter lite motstånd. Kanske blir jag väggen som hennes åsikter och identitet ska studsa mot. Kanske måste jag ställa upp och tycka att hon köper fula skor för att hon själv ska kunna tycka att de är snygga.
Nästa dag är vi tillbaka i skobutiken. Vi köper Sippans skor. Hon är nöjd. Jag tycker att de duger.
När jag ser henne på avstånd på gatan i Stockholm ser jag att hon är min. Och att hon är helt sin egen. Och perfekt.
NINA FELLMAN
