SÖK
MENY
Kan ord ta slut?
”Det finns inget mer att säga”, brukar det heta när de två överdrivet dramatiska huvudrollsinnehavarna i en marathonsåpa ska gå skilda vägar. Ofta sägs det med lite magstöd och en snärtig handgest. Kanske håller den som uttalar detta sig för hjärtat och blickar med tomma ögon bort i fjärran. Kanske viner en och annan bokpärm förbi dennes öron.
Detta moment slänger manusförfattarna ofta in för att skaka liv i en handling så banal att de livsuppehållande åtgärderna börjar förlora sin kraft. Ingenting får folk på tå som lite vanlig hederlig osämja. Krydda med svartsjuka, en smula vansinne och saken är biff.
Men visst har manusförfattarna rätt: Det finns inget mer att säga. Avsnitten är liksom fler än alla våra dagar. Huvudrollsinnehavarna har vuxit upp, gift sig, skiljt sig, gift om sig med nån annan, inlett affärer med sina föredettingar, skiljt sig igen, gift om sig, skaffat sportbil och så vidare. Problemen har rotat sig, allt har blivit infekterat.
När författarna till teveserien samlas på morgonmötet och håglöst fingrar lite på sina anteckningsblock vet man att det är fara och färde. När författargängets idéspruta lägger armarna i kors och inte längre orkar använda sin falsettröst för att skrika: ”Men lyssna, jag har en helt galen idé” är det dags att packa ner kulisserna.
Den svåra frågan är bara: När tar orden slut?
Orden brukar ju ramla in i skallen ett bra tag efter att man behövde dem. När man blir nerskälld, hånad eller tillintetgjord kommer alltid den perfekta repliken en tio minuter senare.
”Ursäkta”, flåsar orden och tar sig för bröstet, ”men nu är vi här.” De tjattrar om långa köer, sanslös trafik och en och annan lockande korvkiosk på vägen. Men förbanna, de är fortfarande med i matchen.
Kan det vara så att orden aldrig försvinner helt, de bara sinar lite ibland?
Vem har aldrig blivit helt ställd, liksom. Man känner hur motparten klättrar in i ens ordskafferi och sopar till invånarna därinne så hårt att de flyger all världens väg. Hjärnan hinner inte ens registrera den inkommande tanken ”Vad i h-lvete…” förrän förödmjukelsen är ett faktum. Vi som ska vara så verbala förvandlas till gapande manusförfattare som inte fattar varför de andra tycker att ytterligare en återuppståndelse av karaktären som blev överkörd av en ångvält, föll ner i ett hisschakt och dog i tyfus är en bra idé.
Att säga: ”Vi är inte färdiga med varandra än” är också ett sätt att ge intriger ny luft under vingarna. Men de ord som manusförfattare bakom serier som sänts i femtioelva miljarder avsnitt bör ta till sig är snarare följande:
Det är aldrig för sent att ge upp.
