Jakten på vaccin
Som född i slutet på 1970-talet ligger jag precis i gränsen för att kanske ha fått mässlingvaccin, kanske inte. Eftersom jag tror på vaccin betydligt mer än mina egna läkarvetenskapliga kunskaper eller konspirationsteorier har jag ägnat de två senaste veckorna åt att ta reda på om jag fått vaccinet eller om jag bör boka tid för spruta.
Jag börjar med att ringa sjukhuset på Åland som förstås inte hade någon aning om vilka sprutor jag fick i Nykarleby 1984. Sköterskan som svarar trodde att jag inte fått det, jag är född för tidigt. Jag bokar in både maken och mig på en dubbeldejt; nu skall vi vaccineras ihop.
Väl komna till hälsocentralen har ”pickatanten” som vi vanvördigt kallade hälsosystern då jag var liten, gjort sin läxa. Hon har slagit upp makens vaccinationer och sett att han har fullgott skydd. Det samma borde gälla mig eftersom vi är födda samma år. Men det var lite olika det där, olika kommuner började vaccinera mot mässling olika år, säger sköterskan. Så jag får ringa HVC i Nykarleby. På något sätt kan jag tänka mig att Nykarleby hörde till de kommuner som började vaccinera senare. Vi låg aldrig i framkant i den staden.
Allt det här skulle inte ha varit ett problem om jag hållit reda på mitt vaccinationskort. Förr i tiden fick alla ett kort där ens vaccinationer skrevs in av hälsosystern och senare skolsköterskan. Jag minns hur deras handstil såg ut, liten och snirklig, men var jag har vaccinationskortet är omöjligt att säga.
Jag fann det faktiskt så lustigt att man förväntades spara ett litet pappershäfte genom flyttar och studieår att jag frågat runt bland bekanta: finns det någon som har sitt vaccinationskort kvar. En enda, visar det sig. Hon är själv sjuksköterska idag, kanske har det med saken att göra.
Sedan några år digitaliseras för övrigt vaccinationskorten. Om jag förstått det rätt kommer mina barn att kunna logga in och kolla sina vaccinationer var än i världen de befinner sig. Det är förstås det enda rimliga.
Nykarleby är världens minsta småstad och då jag presenterat mig för diverse sjuksköterskor i växeln har alla sagt ”nämen hej!”, exakt som om de vet vem jag är. Jag känner i och för sig igen deras namn också. ”Oj oj oj, tu ha in vari jär på läng tå” sa sköterskan som slutligen slog upp i dataregistret. Då hon pratade flyttades jag tillbaka till de vita korridorerna med 70-tals noppiga soffor, serietidningar och doften av fluor som verkade ligga impregnerat i väggarna.
Hon måste slå upp i arkiv, oklart var. ”Vann ha du gatt i skola, er e i Yterjepo?” frågade hon.
Det är småstad som bäst det. Man ringer 25 år efter att man fått vaccinet och sköterskan vet vilken lågstadieskola man borde ha fått det i.
Karin Erlandsson
