Jägarens ömhet
För att vara gammal vegan kan jag förvånansvärt mycket om biodling. Att på honungsmarknaden smaka nyslungad honung slungade mig tillbaka i tiden. Tillbaka till farfar. För att vara elektriker var han en hemskt opraktisk man. Ja, närapå totalt oförankrad i verkligheten.
Han hade en personlig mix av tro på sanndrömmar, utomjordingar, reinkarnation och Jesus. Han kunde ha kallats öppensinnad, vore det inte för hans misstänksamhet mot judar och hans skräck delad lika mellan vargen och Olof Palme. Han var svartsjuk och missunnade min farmor ett yrkesliv.
Till mig sa han att jag skulle bli en ”sprinter”. Han tog mig med ut i skogen och visade var rådjuren sovit. Han gav mig vad jag önskade; böcker av Jack London, en kikare, ett förstoringsglas och en jordglob. Penslar, färg. Vi slungade honung, vi fiskade kräftor, vi pikade gädda. Vi kastade pil, vi sköt luftgevär, vi spelade kort (han tjuvkikade).
Under kriget gick farfars bror klädd i uniform och väntade på tyskarna. Hans andre bror hade tillverkat en egen revolver. Senare försvann han för alltid i en kanot. Farfars syster tillbringade sin ålderdom med att måla av gruskorn, skala 1:100. Farfar var ett av elva barn, växte upp på jordgolv, jagade hare till middag.
Så småningom lyckades hans fru övertyga honom om att jag som tjej hade andra behov. Nu fick jag Pocahontas, dockor och halsband. Jag önskade mig prenumerationer på Illustrerad Vetenskap men i postlådan trillade tjejtidningen Frida ned, även efter farfars död. Somrarna förvarades i skafferiet. De sista honungsburkarna fick något heligt över sig.
Det var någonting som jag blev påmind om under intervjuerna. Jägarens blidhet. Biodlarens ömhet.
Sist av allt, tack till: tärnorna, doppingarna, kalvarna, hägrarna, måsarna, hästarna. Tack till havsörnen och härmfågeln. Speciellt tack till den grönögda lilla katten, grå med laxrosa fläckar, vitt bröst och vita sockor, på vars halsband det står skrivet med bläckpenna: 12119.
Sofie Nohrstedt
