Jag vill, jag vill… jag vet inte!
Ett nytt problem har uppstått.
Julen är i antågande (och försök inte säga att det är bara början av november, det är helt klart på gång nu) och snälla barn börjar fråga sina föräldrar vad de önskar sig i julklapp.
När jag var liten och frågade detsamma svarade min pappa alltid att han önskade sig en liter mjölk. Det var fruktansvärt irriterande. Dels var det inte kul första gången ens, dels gav det ingen som helst vägledning när man svettig och trött stod och tummade på sin tia i någon presentbutik.
När jag får frågan nu, svarar jag att jag vill ha en säck kramar. Jättefyndigt, tycker jag, och barnen himlar med ögonen. Inte kul, ingen vägledning.
Jag gräver i mitt inre efter ett behov av små billiga prydnadssaker, muggar eller vad som helst som en veckopengssparande unge kan ha råd med, men icke.
Jag vill faktiskt inte ha något särskilt, utom dyra knivar, en fet kokbok och annat som kostar.
Mitt begär efter krimskrams, redan från början anemiskt, har helt torkat bort.
Ändå är det varje förälders plikt att ställa upp med behov som små barn med tindrande ögon kan uppfylla. Hjälp mig någon, jag vill ha en, en….
blomma.
Ja. En kaktus. Flera kaktusar. Små taggiga saker som man inte kan få ihjäl ens om man glömmer vattna dem i år. Snygga dessutom.
Och, en, en…tékula. Hushållet har bara en, och den är alltid full av någon annans grums.
För tillfället uttömd på idéer vänds tankarna åt annat håll. Som till det faktum att jag aldrig i mitt liv tillrett en kålrotslåda. Det är gott. Det har alltid funnits andra som gjort julmaten. Kålrot är inget jag kastar mig över annars, men det borde jag säkert.
Skinka har jag heller aldrig stekt, eller vad det nu är man gör med den. Den bara uppenbarar sig i tjocka rosa skivor på julbordet, med den lätt gryniga senap som hör till.
Traditioner ändrar. Det som var kalasmat förr, och som fortfarande lever kvar i jultraditionerna, betraktas inte i dag som exklusivt och speciellt, bara traditionell. Det är husmanskost som serveras på julen, och snart har vi inte ens den nostalgiska kopplingen till den mat som självklart hörde till förut.
I Dagens Nyheter läser jag annonser om Traditionellt Thailändskt Julbord och Mongoliskt Julbord och Indiskt Julbord. Jag är säker på att det är något som inte stämmer där, men det låter gott.
Jo, förresten, nu vet jag. Jag vill absolut ha en mugg som det står Världens bästa mamma på. Och en säck med kramar.
