Jag vill bli en inventarie
I juletider kommer det kort och gåvor till en journalist. Man kan bli bjuden på jullunch på en färja kl 9 på morgonen. Man kan få en Marimekko-väska från ett rött rederi, man kan få en snitsig braständare. Ett år fick man kryddset, ett annat år en fin pläd.
Min journalistiska heder förbjuder mig att ta emot dessa gåvor, även om pläden faktiskt var frestande. I stället ger jag dem vidare. Jag tänker att mutan inte har någon moraliskt korrumperande effekt om den ges i andra hand, särskilt inte om mina arbetskamrater får fina grejer av mig. Under årens lopp har några rederier och institutioner också bidragit till familjens julklappssäck, alltid med hälsning från den ursprungliga givaren.
Det var kanske lite otippat att Silja skulle komma ihåg svärfar med en kokbok, men konstigare saker har hänt.
Eftersom Nyan i år klarat av julfesten redan den 1 december (och roligt hade vi) så är det en lugn december jag har framför mig. Alla julklappar köpta (powershopping med mycket målmedveten man), ingen julmat att stöka med (svärföräldrar), ingen städning (ingen idé förrän dagen före), och bara två julfester (en på dagis och en i skolan).
I Övernäs skola följer julfesten ett mönster sedan urminnes tider, med Lucia och sång. Varje år när jag sitter där brukar jag räkna ut hur många julfester jag har kvar. Årets julfest medräknad är det sju år kvar. När jag slutar gå på julfest i Övernäs har jag suttit där i tretton år. På dagis är det sista julfesten i år, och jag känner redan att jag kommer att sakna det.
En dagisjulfest är liksom essensen av det goda. Det är smaken av hembakta lite knöliga bullar, värmen från många föräldrar som stillnat för en timme med sina barn, det är nervositeten i luciatåget, den svajiga sången, de snabbt upplästa verserna och alla barnen. Barnen med sina allvarsamma ögon, sina röda kinder, sina upptåg, sin närvaro, helt igenom.
Det går helt enkelt inte att värja sig mot den sentimentala droppen i ögonvrån när man ser sitt barn i tomtedräkt, med munnen öppen i djup koncentration.
Det finns kanske inget annat att göra än att be personalen på Storstugan att låta mig bli en del av julfestinventarierna. Om jag bara får en inbjudan varje år så kan jag sitta snällt i ett hörn för mig själv och snyfta lite över Nu tändas tusen juleljus och känna att världen är en bra plats och människan ändå är god.
Visst får jag komma?
