DELA

Jag stavar dåligt i spåret

Det finns få saker som ser så enkla ut som att skida. Aino-Kaisa Saarinen, Kerttu Niskanen och Therese Johaug glider fram i spåret, skuttar upp för backarna och sveper ner igen. Det spelar ingen roll om det är 10, 15 eller 30 kilometer.

För flera år sedan åkte jag omkull ganska hårt i Jomalaspåren. I slutet av en lång backe delade sig spåret och jag kunde inte bestämma mig för vilket spår jag skulle välja så jag försökte med båda. För att göra en lång historia kort har jag inte skidat nämnvärt efter den incidenten och höften värker än.

Men i januari ville jag göra ett försök på den omtalade Kastelholmsbanan. Mitt minne sade mig att det inte kan finnas så många långa backar där. Sagt och gjort, familjen packades in i bilen och vi tog oss till banan. Jag kände redan fartvinden i håret och knäppte fast pjäxorna i skidorna, justerade remmarna på stavarna och satte av efter familjen som redan hunnit ut på banan.

Då kommer problem nummer ett, vilken bana ska jag välja? Grön kändes lagom eftersom jag är ringrostig. Men familjen valde röd. Nåja, inte kan jag vara sämre.

Jodå, det kan jag. Tio meter in på banan sluttar det neråt. Väldigt lite. Men jag får panik och sätter mig hårt på rumpan. Det gör ont och jag skakar i hela kroppen. Kanske jag inte kommit över vurptraumat riktigt än…

En äldre gentleman står bakom mig i spåret. Jag mumlar något om att jag har problem med fästet och att han kan skida förbi mig. Jag ser på honom att han inte tror mig.

Jag lyckas ta mig upp på skidorna igen. Benen skakar och jag är helt enkelt livrädd. Stakar mig framåt och möts av barnen som står och väntar och hejar på. Vi fortsätter framåt och kommer till en nerförsbacke till, med sväng.

I det här skedet är jag beredd att göra som jag gör i slalombackar, ta av mig skidorna och hasa ner på rumpan. Inser att det är omöjligt. Med peppning från barnen kommer jag helskinnad ner för sluttningen. Ser att det finns en chans att byta bana och meddelar att nu tar jag gröna banan. Utan backar.

Nu börjar pulsen gå ner och jag stavar framåt i sakta mak. Det är tungt för en kontorsråttas axlar, men så småningom ,och med många pauser, börjar jag åter känna tjusningen med skidning. Och en vacker dag vågar jag kanske åka nerför en backe igen.

Men just nu är minsta sluttning en panikartad upplevelse.