Jag ser ljuset, och det är inte Nangilima!
Februari andas sin sista suck, och redan vädrar man efter vårens dofter. Denna välsignade vinter, när snön och kylan inte pinat oss som vanligt, har det i stället varit mörkt, så mörkt att det knappt gick att öppna ögonen och släpa upp sin tunga kropp ur sängen i december och januari.
Som en nymorgnad björn har man rört sig, med rumpan före, buffande och gruffande. Inga mängder choklad eller träning har räckt för att bryta igenom mörkervallen, och nu plötsligt är det över igen.
Plötsligt ser man gryningen, och det kan ju inte vara så plötsligt eftersom det händer varje år.
Hur ska man beskriva skönheten i den tidiga våren, den nordiska senvintern? För någon som ser det med nya ögon är det kanske det fulaste som finns. Inget växer än, utom de strävsammaste lökarna på de mest skyddade platserna. Det är kallt, vinden blåser snålt, det kommer frostnätter, gruset från vinterns sandning ligger som fula ord på trottoarerna.
Det enda försonande är ljuset, men det är så vackert att det skär genom alla lager av vinterspäck, rakt ner till sommarmänniskan i oss.
Det här ljuset som driver framåt, minut för minut varje dag, mot vårens explosion av växtkraft, liv och energi. Att man redan nu, när det knappt har börjat ljusna, med fasa tänker på att det ska bli oktober igen.
Att skelettet av jorden ligger bar, utan blad och gräs, utan snö över sig, och visar i stenarnas struktur och kullarnas välvning hur landet är byggt och stigit ur havet.
Jag tänker på alla sportlovsfirare som åkte till Teneriffa och Dubai och Dominikanska republiken, och inser att de gör som vi alltid gjort. Före människan blev bofast var hon nomad, i årtusenden. Hon vandrade efter mat, klimat och möjlighet att överleva. Vi gjorde som fåglarna och djuren, drev efter bete och mat. Säljägare, fiskare, öppet vatten.
Alltid kom vi tillbaka hit, fast man inte begriper det i november. Alltid kommer flyttfåglarna. Det är någonting här, och det är på väg att vakna nu.
I nedre våningen är det någon som visslar. Vinden rasslar i de bara björkarna och smutsen på Transmar-släpet som stått på granntomten i evigheter ligger som en grå hinna på taket.
Däri ligger hoppet. Jag ser smutsen.
